måndag 8 januari 2018

Bowie 71

Idag skulle David Bowie fyllt 71 år.

Även om jag lyssnar på någon låt av Bowie i stort sett varje dag (9 321 stycken sen maj 2004 enligt Last.fm) så känns det ändå extra hårt varje år när födelsedagen kommer så här i början av året varje år. Strax före dödsdagen.

Ikväll gör jag gör mig en bus-stark Screwdriver av någon anledning på tre färska apelsiner och en stor skvätt vodka och så lyssnar jag in igen. Jag studsar mellan skivorna från 1969 och tills nu, eller då, när det tog slut 2016.

Blackout, Black Country Rock, Lady Grinning Soul.

Jag knappar på måfå mellan åren och hittar bara guld.

Move on, Right, Always Crashing in the Same Car

Det spelar ingen roll var jag hamnar. Allt slår in i bröstet som aldrig förr.

We Are the Dead, Word on a Wing, Criminal World

Jag drar mig framåt genom åren.

Never Let Me Down, Strangers When We Meet, I'm Afraid of Americans

Ramlar i o-ordning i åren, knappar, lyssnar

Fill Your Heart, Nature Boy, Slip Away

Går in på uddaspåren

Bring Me The Disco King (Lohner mix), Without You I'm Nothing

Allting skiner och fräser av guld som när man hörde det för första gången

Jag bryter av ibland. Ser livesändningen med Davids gamla musikanter på Facebook och ser den gamle pianisten Mike Garson bryta ihop i direktsändning. Han samlar sig och spelar variationer på synth-flygeln med en frenesi som jagad av vargar.

Sen ser jag på den här gamla intervjun från dansk TV från 2002. Det är en av de märkligare intervjuerna med David jag sett. Ofta intervjuar David mer än Vinterberg. De pratar mest om film och konstnärlig process. Sen förutspår David Donald Trump i rena farten i en kort utläggning om Amerika. Det är en mycket speciell intervju. Se den du också.




Tomrummet är totalt även om musiken aldrig dör.





söndag 31 december 2017

Skiv-året 2017



Ännu ett år läggs till handlingarna och med det musiken som kom ut i år. Jag tittar här på de mest väsentliga släppen från 2017 i inte någon särskild ordning. Det som bet och som man vill höra igen.

Brian Jonestown Massacre - Don't get lost

Som vanligt en snurrig resa med de här snubbarna. I år med lutning mot skön shoe-gaze och återbesök hos Primal Screams rock-house vid sidan av den sedvanliga psykedelian och hippie-svänget.



Slowgold - Drömmar

Göteborgs egna Patti Smith fick till en fin kaka.  Från finstämt och klart till jollrande dimmigt.

Afghan Whigs - In Spades

Jag tycker nog att förra plattan Do The Beast från 2014 är starkare men en gäng riktigt starka spår finns allt på årets vax också.

Rodolphe Burger - Good

Sångaren från gamla bandet Kat Onoma är ständigt produktiv i olika projekt. Årets solo-platta är mer minimalistisk än brukligt men i stunder fantastisk 

Säkert! - Däggdjur

Annika Norlin taggade ner sig rejält och ledsjunger inte på många av spåren men ack så bra det fungerar ändå.

Blonde Redhead - 3 O'clock

Franska Blonde Redhead fick ur sig en grym EP på fyra spår i år. Här lyckas de kanalisera alla mina italienska favorit-soundtrack-gubbar från förr; Morricone, Cipriani, Umiliani etc. och ändå göra fantastisk pop av det hela.

Motörhead - Under Cöver

Motörhead dör aldrig även om Lemmy gjorde det. Samlingsplattan med covers som kom ut i år innehåller mycket gammalt som vi hört förut som tolkningar av Sex pistols, Rolling Stones, Ramones osv, men pricken över I var förstås den milt ovarsamma versionen av David Bowies "Heroes".

Cigarettes After Sex - Cigarettes After Sex

Antagligen årets mest genomarbetade album. Sövande och skirt och ändå så vaket. Alla låtarna låter precis likadant men ändå inte.

Mark Lanegan - Gargoyle

Mark är som vanligt hysteriskt ojämn på album. När han är som bäst i sin goth-blues eller i sina episka ballader slår knappt ingen honom och sen står det och trampar av och till som vanligt.

Henrik Berggren - Wolf''s Heart

Efter många år kom soloplattan och alla känner igen sig. Det är dock ett väldigt bra bett i skivan mycket tack vare det kompetenta kompbandet. Fantastiskt bra bitvis.

Roger Waters - Is This The Life We Really Want?

Roger vill gärna spela med Pink Floyd igen men får inte. Så han spelar in egna Pink Floyd-skivor. Årets upplaga är ovanligt bra. Man färdas med lätta steg tillbaka till 70-talets höjdpunkter och Roger uppdaterar även texterna till dagens vansinnigheter i politiken och livet.

Petter Ljungberg - No Worries Now

Petter kom tillbaka i år igen med två skivor. Den första, Got No Worries Now är bättre och lite enklare att ta sig in i men det är fortfarande en resa. Man får en del att bita i, men det är det värt

The Jesus and Mary Chain - Damage and Joy

Ett gammalt favoritband hittade tillbaka efter många år på skiva igen.  Visst, det är lite lugnare nu. Inte så mycket bittert fuzz som förr men ändå oväntat bra.

Mattias Alkberg - Åtminstone Artificiell Intelligens 

Mattias lugnade ner sig på senaste skivan. Menade på att han lyssnade på Fleetwood Mac och såna grejer och hade det ljudet i tanken. Jag hör mest Lou Reed i bitvis stora doser.  Mycket bra så.

Ulver -  The Assassination of Julius Caesar

Norska Ulver transformerades kanske mest av alla under detta året. Raka vägen från dödsmetall till episk psykedelisk synt-pop. Det låter väldigt märkligt alltihopa. Ibland som ett utflippat Tears for Fears och ibland som ren rymd-kraut.

Thåström - Centralmassivet

Thåström ångar på och på årets skiva togs många bra steg tycker jag. Han hade fastnat lite i tvåackordsbluesen tidigare men nu öppnar ljuden upp sig mot andra mål. Bästa på ett bra tag.

Iggy Pop - Gold
Iggy Pop & Jarvis Cocker - Red Right Hand

Knappt hade året 2017 börjat när 70-årige Iggy Pop gjorde årets bästa singel. Sedan nu några dagar innan jul gjorde han det igen. Två mäktiga singlar. Helvete vad bra. Första singeln var från filmen Gold som handlar om djungeln någonting och den andra är en brötig cover på Nick Caves skatt Red Right Hand. Jarvis Cocker gör ett berömvärt försök att anlägga Bowies massiva körsång som från åren i Berlin men tar inte riktigt den platsen. Det gör inget. Det låter härligt.

lördag 11 november 2017

På inomhusfestival - Skogsgläntans Musikfestival 2017


Elinor Brolin

Philip Fritz

Alienationsklubben

Maple & Rye med speciell gäst Nathalie Cuti

Konsert, Skogsgläntas Musikfestival, Bommens Salonger, 10 november 2017

Skogsgläntans Musikfestival håller normalt till i en trädgård i ett radhusområde i Önnered i Göteborg men på grund utav att sommarens upplaga av festivalen blev avbruten av polismakten lagom till att den sista akten skulle sätta igång har ett kompenserade arrangemang varit på gång ett tag och i går gick inomhusvarianten av spektaklet av stapeln i de fina lokalerna på Bommens Salonger i centrala Göteborg.

Festivalen drabbades sent av några tunga avhopp då Dan Viktor och Johan Johansson tvingades delta på en begravning istället. En musikerkollega till dem avslutade sitt liv alldeles för tidigt och deras frånvaro är ju högst naturlig. Snabbt har en ersättare satts in i programmet och jag återkommer strax till honom.

Först ut är singer-songwriter/trubaduren Elinor Brolin som ger sig ut ett set starkt präglat av hennes kommande skiva med Kjell Höglund-tolkningar.  Hon river av klassiska Höglund-låtar varvat med eget material med gott självförtroende och med storartad sång och flinkt gitarrspel. Elinor berättar att hon fått träffa Kjell i hans hemort Västerås och inte bara fått tillgång till hans tidigare utgivna material utan även fått möjlighet att tonsätta outgivna texter som bara funnits på papper tidigare.

Elinor Brolin
Publiken på plats är inte enorm men varm och välkomnande av artisterna på scenen. En fotbolls-match för landslaget på TV samtidigt, regnstorm med inslag av hagel ute och ett relativt högt entré-pris har tunnat ut leden en del kan man tänka. Festivalen är dock fint och omtänksamt arrangerad med välkomstdrink till besökarna och en välförsedd bar i gång. Innerliga presentationer hålls mellan akterna. Synd att man gick ut lite stöddigt i förhandsinformationen om att man inte fick sitta ner om man inte också åt mat under kvällen. Det kunde formulerats mindre klumpigt. Väl på plats ser jag ingen som äter mer än en producent som tagit med sig en egen pizza som han börjar mumsa på vid ett bord. Han blir strax av en bartender bryskt anvisad att äta sin medhavda föda i logen som är reserverad för hans artist. I övrigt finns det gott om stolar som man får sitta på hur man vill. Nåt att tänka på till nästa festival.

Elinor blir inklappad för extranummer och hinner med att dra ett stycke signerat Johansson också i hälsning till artisten som inte kunde vara på plats.

Efter en kortare paus är det dags för nästa artist och nu är det Philip Fritz som har anmälts på kort varsel som äntrar scenen. Philip kör också ett set själv med gitarr men han spelar genomgående eget material från hans nya skiva som släpptes alldeles nyligen. Philip är som Elinor en ung artist alldeles i början av sin karriär men där Elinor redan fått till ett väldigt moget uttryck är Philip mer som hämtad från ungdomens källa. Han hamnar i sitt uttryck någonstans mellan mycket unga varianter av Håkan Hellström och Thåström men jag är mycket imponerad av bägge artisternas kvalité i framförande både vad gäller sång och gitarrspel. Det låter oändligt bättre än många stora etablerade artisters första stapplande steg på scen.

Philip Fritz
Philips egna låtar handlar mycket om livet i hamnstaden Göteborg om än att den sortens hamnstad som Philip beskriver inte setts till på några decennier. Det gör inte så mycket dock och Philip balanserar fint mellan svärta och självsäker humor. Hans reaktion på lokalen med sina valv och sammetsröda draperier får honom att jämföra med ett gig på Titanic på sin tid. Välfunnen replik.

Efter en gäng låtar gör Elinor Philip sällskap på scenen och de gör en låt ihop. Rösterna hittar in i varandra fint och även om det är schysst med ren ensam sång med gitarr händer det alltid något mer när musiker möts tillsammans på scen.  Det skulle vara roligt att se både Philip och Elinor uppbackade med mer instrument och se och höra vad som händer då.

Sedan efter en kortare paus då vi tvingas höra på förinspelad Kapten Röd i högtalarsystemet är det dags för nästa akt, mina polare i punkrockbandet Alienationsklubben.  Klubben kör inte akustiskt ikväll utan brakar på i full skala i trio-formatet i kväll. Vi får se Tony Hall på sång och elektrisk gitarr, Jan Renqvist på bas och Tom Erlandsson bakom trummorna. Det här segmentet i festivalen påannonseras i ett känslomässigt tal av värdarna om den växande främlingsfientligheten i samhället som knyter an till flera av de texter som Tony har skrivit till låtarna vi får höra ikväll. Kvällen får en mer politisk laddning än tidigare men publiken är med på noterna.

Alienationsklubben
Nytt nu också är att en rökmaskin har satts i arbete och den kommer att få jobba under setet. Periodvis uppnås dimma i klass som vid den vid Lützen. Röken samlas i ett stort moln vid tillfällen så man bara ser benen på bandet på scen men det gör sitt goda till. Jag har inte sett så mycket rök på lokal sen innan rökförbudet trädde i kraft eller sedan en vild 30-års-fest på Marstrand för tio år sedan. Den gången rykte delar av Bohusläns brandförsvar ut och hade synpunkter på rökmaskinsanvändandet. Det blir hur som helst väldigt effektfullt med röken och det röda scenljuset i de anrika lokalerna.

Klubben är ruggigt taggade och spelar tajt och effektivt. Utljudet lämnar dock till en början en del att önska. Det finns inget konventionellt mixerbord på plats utan ljudteknikern styr PA:t från en iPAd som är kopplad till det. Att förlita sig på default-inställningen Punk visar sig vara en dålig idé då Tonys gitarr är alldeles för lågt mixad i de första två låtarna och Jannes bas låter alldeles för mycket av diskant men det blir bättre allt efter som. Toms trummor låter dock riktigt bra redan från start.

Här tycks Toms trumset ha fattat eld
De som känner till klubben sedan tidigare känner igen många låtar som spelas ikväll. Visst, en gitarr till i sättningen hade inte skadat men det ångar på riktigt bra ändå. I de delar som körsång från rytmsektionen faller in växer sången i låtarna. Lite extra känslomässigt blir det i stycket om nazi-marschen i Jönköping för några år sedan då alla kyrkor ringde för fara på färde i sina klockor. "Det finns många kyrkor i Jönköping.." som Tony säger i sin introduktion av låten.


En bit bak i lokalen har det dykt upp svensk indie-ungdom i hattar och ponchos och andra attribut i större skaror och de är lite avvaktande till Alienationsklubbens attack på scenen. Andra lite mer erfarna konsertbesökare går dock loss fint på spelningen och mot slutet uppstår rent av styrdans framför scenen. Indie-ungdomarna skall visa sig vänta på akten efter klubben och mer om det strax.

Dans uppstår
Klubben sätter pricken över i en tät tolkning av Imperiets gamla klassiker Alltid Rött, Alltid Rätt och här hänger folk med fint i manövrarna.  En riktigt kul spelning. Värd en än större publik.

Sen får jag väl erkänna att jag blir lite disträ i mitt mottagande av vad som händer på scenen. Jag undersöker mer vad de har i baren. De har saker som heter Staropramen för åttiofyra kronor som ändå är svåra att hålla sig borta ifrån. Jag hälsar även på i bandens loge och smakar på deras chips och hinner hänga en stund på trottoaren utanför med producenten som blev ivägjagad med sin pizza tidigare under kvällen. Under tiden spelar Maple & Rye upp. De låter extremt amerikanska sådär som allt skulle låta på Way Out West för några år sedan. De har blivit kallade för Sveriges version av Mumford & Sons och man hittar sånt här i ljudet på Fleet Foxes och såna grejer också.

Maple & Rye med Nathalie Cuti
Jag hinner dock med att uppleva en stund där bandet gästas av Nathalie Cuti som visst sjunger i musiken till en aktuell reklamfilm för Volvo. Hon har lyckats dra ihop tre miljoner visningar av videon på sin facebook-sida får jag lära mig. Det låter trevligt det jag hör.



Efter att personalen på stället börjat förklara att de vill gå hem så där vid 2-snåret så avslutas aktiviteterna på Bellmansgatan. Dock hade det ordnats med olika bilar som för de som ville kunde slussas vidare på efterfest i radhusområdet i Önnered. Jag avböjde dock detta charmanta erbjudande och tog mig hemåt Majorna istället med en fin kväll i bagaget med mig.

onsdag 8 november 2017

Petter Ljungberg tillbaka - Dubbelt upp


Petter Ljungberg och Jan Lilja
Got No Worries Now
Album, 2017

Petter Ljungberg
Sveiselogo
EP, 2017

Jag fick möjlighet att recensera Petter Ljungbergs första skiva redan 2012 och får nu tillfälle att återkomma till artisten igen lagom till att det släpps två nya verk på samma gång.

Som tidigare läsare kommer ihåg fick jag brottas med debutplattan ganska ordentligt för att komma överens med den och det är lite på samma sätt nu. Petters musik må ha utvecklats men är fortfarande ganska bångstyrig och vill helst inte sitta fint nu heller. Det är toner och ljud som kräver sin tid att ta sig in i. En sorts anti-musik till den som normalt presenteras på streamande kanaler som inte vågar utmana lyssnarens tålamod i mer än en halvminut i skräck för oförståelse från den otålige tänkte lyssnaren.  Jag slås igen som förra gången jag recenserade Petter av liknelsen från förr i världen när man på begränsad budget chansade och köpte någon platta på vinst och förlust och det visade sig att den inte fungerade vid de första försöken. Man försökte igen, man hade ju betalt massa pengar för den. Man lyssnade till det satte sig eller tills man var säker på att det aldrig skulle göra det.

Nu är inte Petters musik anno 2017 så svår men det är fortfarande en vinglig cykeltur i bitvis obekväm terräng där det inte är helt lätt att hålla styret rakt alla gånger.

Vi erbjuds i höst två verk som jag var inne på inledningsvis. En fullängdsskiva inspelad i studio vid Telefonplan i Stockholm och en EP inspelad mer rått i hemma-miljö. Det är finns dock återkommande teman och strukturer som binder ihop de bägge skivorna. Låtar som återkommer i olika skepnader, humör eller fortsättningar efter varandra oberoende vilken skiva. Det blir ett drömskt tillstånd mellan demo och remix. Det flyter liksom ihop.

På den längre skivan Got No Worries Now medverkar och producerar som på debutskivan Jan Lilja medans Sveiselogo är helt och hållet Petter själv med maskiner och instrument.

Got No Worries Now börjar yrsligt dystert med Fight Together. En tung öppning. Tonen känns igen från debutplattan. Det är avigt och lite besvärligt och melodin ramlar fram på sitt egna speciella sätt. Ringlade gitarr som ramar in orden som ibland sjungs lite utanför kanterna. Det där ringlandet på strängarna får mig att tänka på det märkliga enmansbandet The Durutti Column som hade en storhetstid modell mindre i skarven 70/80-talet men det är ändå mest egensinnigt.

Redan på spår två hamnar vi någon helt annanstans. Här knyts ord och musik ihop i mer traditionell form. Med baktakt och mer synkroniserade instrument hamnar här Petter mer i läget bitter Elvis Costello. Vandalize It har ett fint surt gung. Jag har lätt att till mig Ska av den lite mer melankoliska sorten.

In a new Shape vänder blad till andra landskap. Nu är det mer blek amerikansk akustisk eftertänksam pop på tapeten. Hela anslaget andas innerligt band på kallt berg om natten i Kalifornien på 60-talet likaväl som långt senare epigoner under helt andra decennier i alternativa miljöer helst. Vi är inte på 7-11 kan man säga.

Muscles bjuder på fin elgitarr med tassande programmerade rytmer till. Petter sjunger som inifrån mikrofonen. Jag gör genomgående goda försök att sätta mig in i texterna utan att direkt lyckas. Jag hör fragment om uppgörelser med sig själv, släkt och vänner, alkohol mm men det mesta flyter in i tonerna för mig och det kanske blir bäst så. Gone to War (And Silence Is Killing) släpper in en hel del luft i produktionen vilket gör gott till. Det mest episka spåret hittills på skivan och efter stund släpps nästan ett gitarr-solo fram, men bara nästan. Welding Rails som tycks ta upp arbetssituationen för svetsare för tankarna till brittisk dansmusik från 90-talet. Trots ganska konventionell instrumentering hamnar jag i stämningen The Orb eller Underworld som kunde få fram stämningsmättade saker en gång i tiden åt det här hållet.

Sedan avrundas skivan med mer avancerade övningar. People of the North är egentligen ett enda långt bluddrigt ackord stämt i dålig stämning. Skulle passa fint i en SVT-producerad Horror-serie i någon central scen men svår för mig att uppskatta för sig själv i högtalare.

Avslutande Tattoo Too 2 ger lyssnaren monoton sång om mental tatuering ackompanjerat av klockspel och gitarr växelvis inställd med effekten tandläkarborr eller rymdskepp.

EP:n Sveiselogo hänger som jag var inne på tidigare ihop ganska friskt med LP:n. Trots att den är hemmainspelad låter den inte så vilt demoaktig som jag hade väntat mig efter att ha fått förhållandet förklarat för mig. Daydreamers bjuder på rikligt med analog keyboard av märket Casio men ebbar ändå ut i ett landskap av vad som låter som vanliga tjocka och smala strängar. Det låter hur som helst som något man aldrig hört förut. I Vandalism skall det vandaliseras igen och här snålas det inte med diskant på den här sorts versionen av låten från den andra skivan. Lo-Fi de luxe kan man säga. Även New Shape vänder ut på begreppen som från tidigare men då det på första skivan lät som från kall hippie låter det här mer som post-punk. Stycket fungerar dock bra på bägge sätten.  Det hela avslutas med mer mörkt surr i People of the North 2.  Även här rätt mastigt att ta sig igenom men sådär 6:50 in i den här över nio minuter långa tagningen belönas lyssnaren med en symfonisk de-tour som låter som gammal Science Fiction. Den dyker upp i den första kortare versionen också men här faller den liksom mer på plats.

Så sammanfattningsvis. Det har gjorts enklare skivor i år att ta till sig än dessa men inte mycket annat som skapar obehag, nyfikenhet och speciell stämning som Got No Worries Now och Sveiselogo gör.

Skivorna släpptes just eller om det var igår och du hittar de som Streamat eller digitalt här:

Got No Worries Now | Spotify | iTunes |
Sveiselogo | Spotify | iTunes |


fredag 20 oktober 2017

Nick Cave i Globen - 2017


Nick Cave & The Bad Seeds
Konsert, Globen, Stockholm, 18 oktober 2017

Jag skrev rätt friskt om Nick Cave förra året. Om skivan Skeleton Tree och den ackompanjerande långfilmen One More Time With Feeling. Om hur det bet hårdare än något annat det året. Hur filmen och skivan trasslade in sig i sinnet under skinnet lång tid efter att bilderna slocknat på bioduken och musiken klingat ut ur högtalarna. Den sorgliga historien efter Nicks sons Arthurs frånfall och detta fantastiskt vackra och starka som kom ur detta vidrigt tragiska. Man skulle inte kunna tro att det går att toppa, att låta sig få invecklas mer. Men man kan det. Man kan gå och titta på fanskapet Live också. En dimension till.

With my voice
I am calling You

Biljetterna är köpta sedan ett år tillbaka.  Många gånger har tittats på de i inboxen att de ligger kvar där. Sedan uttryckta på papper för sakens skull. Lagda i mapp. Sparade.

Fanskapet Nick Cave fyllde sextio år tidigare i höst. Han kommer till Stockholm i hösten med sina senaste sånger och en bunt klassiker. Han har med sig sitt band. The Bad Seeds. Han må ha tappat bort den ikoniske Blixa Bargeld och den tidigare hårt arbetande kapellmästaren Mick Harvey. Jag noterar även att pianisten Conway Savage är ersatt av Iggy pops trummis Larry Mullins som släppt trumstockarna till förmån för en placering i ett landskap av retro-klaviaturer upp till höger på scenen men det kommer att visa sig fungera ändå. Thomas Wydler styr upp de vanliga trummorna, Jim Sclavunos bankar på andra saker som marimba, klockspel, vibrafoner och andra saker som låter. Ofta står han beredd med hammare för att lägga något centralt klock-ljud. Bakom basen står Martyn P. Casey stabilt och lägger ut de tjocka tonerna. Relative nykomlingen George Vjestica styr upp växelvis akustisk och elektrisk gitarr och sist men inte minst springer yrbollen Warren Ellis mellan fiol, elektrisk gitarr, flygel eller sitter med en mini-moog i knät,. Alla sjunger med.

Nick kommer till Globen av alla ställen. Sånt här skall man inte se på globen tänker man och minns den så lämpligt inramade konserten på Cirkus i Stockholm 2001. Ett ställe som skapat för Nick och dåliga frön. Nädå, det här kommer att funka det också visar det sig.


Vi går ner på parkett i god tid. Det ser lite illavarslande glest ut till att börja med men det fylls på efterhand. Det är inte en full glob men vi är åttatusenfemhundra förväntansfulla själar på plats. Vi tar Warrens kant till höger från publikens håll sett och det blir en bra placering. Så där en fem led fram till scenkanten. Lagom mitt i händelsernas centrum men ändå så man kan andas.

Konserten inleds med surrande analoga keyboardljud med kuslig fiol infälld. En efter en faller fröna ut på scenen. Sist Nick som genast tar tag i ett starkt stycke från senaste plattan och vi är igång.

Det klipps tre låtar på raken från Skeleton Tree; Anthroscene, Jesus Alone och Magneto och hur fantastiska dessa än är på skivan så växer de än mer här. Orden slår in i bröstkorgen. Yrsliga toner och surr och fiol sveper in hela isladan  i en stämning som sitter hela kvällen. Sen tas tempo och temperatur upp i Higgs Boson Blues. Låten som växer ut till ett veritabelt monster i live-versionen.

Can You feel my heart beat? 
Boom-Boom-Boom 
Can You feel my heart beat? 
Boom-Boom-Boom

Nick ränner runt på scenen som en speedad geting. Han är närmast omöjlig att ta kort på. I ständig rörelse. Han har dels scenen att springa runt på och dels har det byggts en ramp högt bakom kravallstaketet just mot publiken där han gärna hänger över, hållen av publiken som i ett påbörjat stiliserat Stage Dive. Han pekar och sjunger versrader rakt in i ansiktet på enskilda delar av publiken. Viskar, skriker och sjunger och det har aldrig låtit bättre. Han hamnar ofta i en bukett utsträckta händer som likt anemoner söker sig mot honom en bit upp.



På det här kommer ett set 80-tals-låtar. Nicks 80-tal är lite brutalare än andra artisters verk från det här årtiondet. Jag vet inte hur många gånger jag återsett From Her To Eternity i olika videoklipp med hemmastereon inkopplad eller i de bra hörlurarna men inget slår att få se och höra det rakt framför sig på lokal. Det är som att bli överkörd av ett tåg. På ett bra sätt. Sedan över i Tupelo på samma sätt och det bara fortsätter. Stillsamma saker från senaste skivan växlas med äldre utbrott. Red Right Hand är inget annat än magnifik och allt badar i varmt rött ljus. En hårdför snubbe strax snett framför mig som hittills verkat relativt oberörd bryter ihop totalt under Into My Arms och får tröstas av sin fru. Det är sånt man bara ser på såna här konserter. The Mercy Seat som typ spelats på varje konsert sen 1987 låter fortfarande taggad. Hur är det ens möjligt. Det är bara att ta in. Publiken är stillsamt hänförd, många fast i sin egen upplevelse med händerna sträckta. Det är som religion med ett syfte. De flesta är ändå rätt lugna. En lurvig stenad snubbe med troligt ursprung från en stor ö mellan indiska oceanen och stilla havet tränger sig lite dumt men hittar i likasinnade längre fram och bildar en mindre hysterisk enklav som gör sin grej på sitt håll.


Är allt lika bra? Nja, några smågrejer. The Ship Song inleds med ett fantastiskt fint intro där Warren Ellis får extra-briljera på fiol men slarvas bort något sen. Nick har satt sig vid flygeln men borde tagit den rätt och slätt på mikrofon vid scenkanten istället. The Weeping Song saknar förstås Blixa i duett-delen men trasslas till något av Nicks klapp-övningar som blir lite utdragna, Han är väldigt sugen på att höra oss flamenco-klappa i händerna just till den här i kväll. Distant Sky bjuder på en förinspelad Else Torp som projiceras på storbild bakom scenen när hon sjunger sin del av låten från skivan.  Här kunde man väl bjudit in lokala sopraner på respektive konsert i varje stad som hade fått sjunga den istället. Det hade nog inte vart svårt att hitta kandidater till att sjunga det. Tänk ett gästspel i Stockholm av Malena Ernman till exempel. Detta är dock små små invändningar. Allt annat sitter så där löjligt bra att man blir trött i mungiporna mest hela tiden.

Har man tjuvkikat lite på klipp från tidigare spelningar från den pågående turnén så känner man igen att publiken bjuds upp på scen i extranumret Stagger Lee och Nick tar tillfället att leka sekt med sina lärjungar på scenen i rent bibliska proportioner och ja, vi får extraversen om hur det går för djävulen själv när han dyker upp. Trots allt stoj och glam på scen så sitter text och musik precis som det ska.


Avslutningsvis får vi titelspåret från Push The Sky Away i en tät tät version. Publiken på scenen har anmodats att sätta sig ner så vi ser bandet bakom igen. Det är något väldigt rörande att se kulturtanter, hårdrockare, gamla punkare och vanligt folk sitta och putta bort himlen framför sig i synkrona rörelser ledda av den dystraste och roligaste sektledare man kan tänka sig.

And some People say It's only Rock and Roll 
Oh but It gets You right down to Your Soul 
You've gotta just keep on Pushing 
Push the Sky Away



Även om det fladdrar av blixtrar här och var och Nick ändrade texten i Red Right Hand till att handla om smarta telefoner på ett ställe som en pik på apparaterna som vänds mot honom hela tiden så är det ändå som någon sa, det är så bra att folk glömmer att fotografera. Jag glömde inte, men det var svårt. Jag fick dock med en liten snutt på The Mercy Seat enligt nedan. Var du inte här? Åtgärda det nästa gång Nick kommer till stan. Du kommer inte att ångra det.


måndag 11 september 2017

Vi tittar på The Doors (Tribute) - Peace Frog


Peace Frog (The Doors Tribute Band)
Konsert, Bengans Fik, Göteborg 7 september 2017

Vad roligt att få se ett coverband med något vettigt att spela. Nog för att klassikerna bet bra. Break on Through, Light My Fire, Strange Days, Back Door Man, People are Strange, Love Me Two Times, Love Street, The Crystal Ship, Riders on The Storm mm men ändå blev det starkast när de spelade hela The End i sin helhet. Inklusive alla de fula meningarna på slutet. Jag kastas tillbaka till lika delar vilda villafester i tonåren som rakt in i Apocalypse Now

Peace Frog heter bandet.


Det är 50 år sedan The Doors släppte sin första platta.

Delar av tributebandet Peace Frog har också uppnått en viss ålder

Det är svårt att göra Jims sång på ett rättvist sätt men det låter ändå bra.


Jag fångade några korta stunder från den goda kvällen:




tisdag 29 augusti 2017

Billy Bragg på Pustervik 2017


Billy Bragg
Konsert, Pustervik, Göteborg, 27 augusti 2017

Hårt turnerande Billy Bragg gör ett nedslag i hamnstaden Göteborg och självklart är vi där.
Han kallar det Solo men har en snubbe med sig på kompletterande gitarr och växelvis steel guitar.

Det är en smått kokande stämning i lokalen med en skön blandning popnördar, kulturtanter och strejkglada hamnarbetare en god stund innan Billy tar scenen.


Vi inleder dock med en uppsamling på Jerntorgets Brygghus där en del vitaminer intas först.

Sen knallar vi över Järntorget som i daglig skrift stavas med Ä till Pustervik på andra sidan.


Billy har ordnat med en lokal backdrop som vi hinner beundra innan spelningen drar igång.  Det är en fana från Hamnarbetarförbundet som befinner sig i en trasslig arbetsmarknadskonflikt i Göteborgs hamn sedan en tid tillbaka. Billy är alert på såna här grejer och kommer flera gånger under kvällen att återkomma till detta. Han berättar vid tillfälle rört om hur just hamnarbetarna här visade sympati med sina kollegor i Liverpools hamn när de hade sin stora konflikt på 90-talet. Det är inga yviga lätta gester. Billy ger konkreta exempel på vad som händer när man släpper in outbildad oorganiserad lättköpt personal att arbeta sida vid sida med sina mer erfarna kamrater i en sådan farlig miljö som en hamn. Hur säkerheten riskeras direkt vid en enda svag länk och vidare om andra risker när en rovgirig näring lämnar rimliga uppgörelser om lön och arbetstid för att tjäna in den sista kalla kronan i ett kortsiktigt vinsttänk.


Vi får förstås en massa musik också även om Billy gärna brer ut texten i långa tal mellan låtarna om miljön, flyktingkatastroferna i världen, Brexit och förstås om Trump. Han spelar flera Woody Guthrie-låtar och drar intressanta paralleller om hur man behandlade arbetslösa på 40-talet som sökte lyckan i Kalifornien (alltså interna flyktingar i USA) med vad som händer i lägren i utanför Calais i Frankrike till exempel.

Förutom det rent politiska så dignar Billys låtkatalog av kärlekslåtarna också och han blandar fint under kvällen med gammalt, smågammalt och alldeles nytt som han just släppt bara på Spotify (en låt i taget i månaden fram till jul är det tänkt att bli)

Vi får gamla klassiker som Sexuality, Levi Stubbs' Tears, Between the Wars och en fint taggad Accident Waiting to Happen där Billy så fint på egen märkliga cockney fräser "You're a dedicated swallower of fascism" i verserna precis som man vill ha det.

Det är som sagt en fin och varm stämning i lokalen fram tills att en grupp tjocknackade djupt berusade unga män tar sig fram i publikhavet och beter sig ganska störigt i största allmänhet.  Billy är genast på de och skäller ut de friskt från scenen, han har ögonen på de direkt. De visar sig dock inte vara några högerspöken som tagit sig in och skall bråka utan bara lite väl förfriskade hamnarbetare som ville fram och hälsa på Billy. Det ordnar sig och varje gång Billy nämner "Dockers" eller "The Union" under den resterande hörs högljudda bröl och skrik från gruppen i mitten.

Billy hinner även med att kommentera sina egna kunskaper på gitarr. Han berättar om sin son som under sin uppväxt trodde att hans pappa kunde spela allt som fanns i musik på gitarr och hur han sjönk i aktning när han fick backa på att visa sonen hur gitarrsolot i The Only Ones Another Girl, Another Planet gick till. "I'm not that kind of guitar player, son.." Han kunde dock reparera något av skadan när han förklarade att han kunde spela allt som Ramones någonsin gjort.




Mot slutet blir feelingen tätare och finaliseras i en majestätisk There is Power in a Union och så det ofrånkomliga extranumret New England där han släpper sången i långa stycken då publiken kan den lika bra och sätter refrängen på ett styvt sätt. Han slänger in den extra versen tillägnad Kirsty MacColl som han skrev till henne då hon fick en hit med den på egen hand något år efter att han släppt den själv och Kirsty dog ju så tragiskt i en badolycka redan år 2000. Här blir dock låten en fin hyllning till henne och en fin punkt på en stark kväll.

Jag fångade några få sekunder i video på fina Must I Paint You A Picture? som han deklarerade som en låt för "Softies" som även hårda "Lefties" kan lyssna på om det är så.