måndag 19 februari 2018

Mer Ulf Lundell. Nu i live-formen


Ulf Lundell
Live Sommaren 2015
Album, 2018

Nä, han ger sig inte Ulf. Han tar aldrig slut. Knappt har smällen från ny-släppet nyss med 34 nya akustiska spår klingat ut innan Ulf släpper ut ett nytt Live-album på grönbete också.

Inspelat i Linköping sommaren 2015. Plattan kommer dock inte ut på en gång. Än en gång lägger han upp på siten Soundcloud fast nytt är han kör ut fem låtar i stöten. 5 i veckan fram till påsk är det tänkt. 25 låtar all-in-alles.

Denna veckan får vi:

Omaha

Tillsammans Vi Två

Ut i Kväll

Dagar Utan Slut

Snön Faller och Vi med Den

Nytt denna gången är att låtarna är nedladdningsbara och färdiga att ta hem direkt till datorn eller telefonen eller vad man vill. i .Wav-format då, men det går ju att omvandla till vad man vill. Just Snön Faller är inte nedladdningsbar men de andra fyra är det.  Man kan streama på Soundcloud (se länk nedan) eller ladda ner på Ulfs hemsida.

Det är bra tryck i konserten. Omaha är en snygg avspark och redan i fjärde låten Dagar Utan Slut låter Ulf rätt genomkörd men ändå på ett härligt humör. I Snön faller hittar han dock tillbaka till finformen igen.

Ett stöd i grisvintern blir det här att få till sig 4-5 nya låtar varje vecka till Påsk. Och sen kommer live-uppståndelsen då? Fan vet. Man är så glad för det här ändå som det är.


tisdag 6 februari 2018

Iggy Pop och Patti Smith är startklara

Iggy Pop och Patti Smith (1977)

Det må vara om först sex månader men idag nåddes vi av beskedet att Iggy Pop och Patti Smith besöker Slottsskogen i Göteborg i augusti. Väl mött där!

torsdag 25 januari 2018

Ulf, din spjuver


Det har vart tyst så länge från Ulf. Man har bara hört rasslet från penslar och sett en och annan tavla på instagramkontot. Men Ulf sitter sällan stilla. I natten la han ut lite demos på sin sida. Eller ja, lite det är ju Ulf Lundell vi pratar om. Han la ut trettio-fyra (34) demos på sin hemsida i natten. Nya låtar alltihopa. Några olika versioner på några. Allt Akustiskt.

Jag har inte ens hunnit igenom alltihop innan jag skriver det här men det jag hör låter bra. En del låtar hör man som skelett som man lätt kan föreställa sig kläs i rejäla producerade köttmängder och kläder. In och låt Janne Bark yla, koppla upp hammonden igen etc. Andra stycken låter bra som de gör här.

Jag har lite å göra nu. Hej då så länge.



Ulf Lundell 2018




Man hittar grejerna utlagda på musikwebbtjänsten SoundCloud men inbäddade på Ulfs egna sida. De går inte att spela direkt från Soundcloud. På dator (och jag använder Chrome som webbläsare) kan man hoppa mellan låtarna och se vad de heter. På telefonen blir det dock en enda lång låt av alltihopa, mer som en podd.

Allt ligger (än så länge) här: http://www.ulflundell.com/musik/skisser/


måndag 8 januari 2018

Bowie 71

Idag skulle David Bowie fyllt 71 år.

Även om jag lyssnar på någon låt av Bowie i stort sett varje dag (9 321 stycken sen maj 2004 enligt Last.fm) så känns det ändå extra hårt varje år när födelsedagen kommer så här i början av året varje år. Strax före dödsdagen.

Ikväll gör jag gör mig en bus-stark Screwdriver av någon anledning på tre färska apelsiner och en stor skvätt vodka och så lyssnar jag in igen. Jag studsar mellan skivorna från 1969 och tills nu, eller då, när det tog slut 2016.

Blackout, Black Country Rock, Lady Grinning Soul.

Jag knappar på måfå mellan åren och hittar bara guld.

Move on, Right, Always Crashing in the Same Car

Det spelar ingen roll var jag hamnar. Allt slår in i bröstet som aldrig förr.

We Are the Dead, Word on a Wing, Criminal World

Jag drar mig framåt genom åren.

Never Let Me Down, Strangers When We Meet, I'm Afraid of Americans

Ramlar i o-ordning i åren, knappar, lyssnar

Fill Your Heart, Nature Boy, Slip Away

Går in på uddaspåren

Bring Me The Disco King (Lohner mix), Without You I'm Nothing

Allting skiner och fräser av guld som när man hörde det för första gången

Jag bryter av ibland. Ser livesändningen med Davids gamla musikanter på Facebook och ser den gamle pianisten Mike Garson bryta ihop i direktsändning. Han samlar sig och spelar variationer på synth-flygeln med en frenesi som jagad av vargar.

Sen ser jag på den här gamla intervjun från dansk TV från 2002. Det är en av de märkligare intervjuerna med David jag sett. Ofta intervjuar David mer än Vinterberg. De pratar mest om film och konstnärlig process. Sen förutspår David Donald Trump i rena farten i en kort utläggning om Amerika. Det är en mycket speciell intervju. Se den du också.




Tomrummet är totalt även om musiken aldrig dör.





söndag 31 december 2017

Skiv-året 2017



Ännu ett år läggs till handlingarna och med det musiken som kom ut i år. Jag tittar här på de mest väsentliga släppen från 2017 i inte någon särskild ordning. Det som bet och som man vill höra igen.

Brian Jonestown Massacre - Don't get lost

Som vanligt en snurrig resa med de här snubbarna. I år med lutning mot skön shoe-gaze och återbesök hos Primal Screams rock-house vid sidan av den sedvanliga psykedelian och hippie-svänget.



Slowgold - Drömmar

Göteborgs egna Patti Smith fick till en fin kaka.  Från finstämt och klart till jollrande dimmigt.

Afghan Whigs - In Spades

Jag tycker nog att förra plattan Do The Beast från 2014 är starkare men en gäng riktigt starka spår finns allt på årets vax också.

Rodolphe Burger - Good

Sångaren från gamla bandet Kat Onoma är ständigt produktiv i olika projekt. Årets solo-platta är mer minimalistisk än brukligt men i stunder fantastisk 

Säkert! - Däggdjur

Annika Norlin taggade ner sig rejält och ledsjunger inte på många av spåren men ack så bra det fungerar ändå.

Blonde Redhead - 3 O'clock

Franska Blonde Redhead fick ur sig en grym EP på fyra spår i år. Här lyckas de kanalisera alla mina italienska favorit-soundtrack-gubbar från förr; Morricone, Cipriani, Umiliani etc. och ändå göra fantastisk pop av det hela.

Motörhead - Under Cöver

Motörhead dör aldrig även om Lemmy gjorde det. Samlingsplattan med covers som kom ut i år innehåller mycket gammalt som vi hört förut som tolkningar av Sex pistols, Rolling Stones, Ramones osv, men pricken över I var förstås den milt ovarsamma versionen av David Bowies "Heroes".

Cigarettes After Sex - Cigarettes After Sex

Antagligen årets mest genomarbetade album. Sövande och skirt och ändå så vaket. Alla låtarna låter precis likadant men ändå inte.

Mark Lanegan - Gargoyle

Mark är som vanligt hysteriskt ojämn på album. När han är som bäst i sin goth-blues eller i sina episka ballader slår knappt ingen honom och sen står det och trampar av och till som vanligt.

Henrik Berggren - Wolf''s Heart

Efter många år kom soloplattan och alla känner igen sig. Det är dock ett väldigt bra bett i skivan mycket tack vare det kompetenta kompbandet. Fantastiskt bra bitvis.

Roger Waters - Is This The Life We Really Want?

Roger vill gärna spela med Pink Floyd igen men får inte. Så han spelar in egna Pink Floyd-skivor. Årets upplaga är ovanligt bra. Man färdas med lätta steg tillbaka till 70-talets höjdpunkter och Roger uppdaterar även texterna till dagens vansinnigheter i politiken och livet.

Petter Ljungberg - No Worries Now

Petter kom tillbaka i år igen med två skivor. Den första, Got No Worries Now är bättre och lite enklare att ta sig in i men det är fortfarande en resa. Man får en del att bita i, men det är det värt

The Jesus and Mary Chain - Damage and Joy

Ett gammalt favoritband hittade tillbaka efter många år på skiva igen.  Visst, det är lite lugnare nu. Inte så mycket bittert fuzz som förr men ändå oväntat bra.

Mattias Alkberg - Åtminstone Artificiell Intelligens 

Mattias lugnade ner sig på senaste skivan. Menade på att han lyssnade på Fleetwood Mac och såna grejer och hade det ljudet i tanken. Jag hör mest Lou Reed i bitvis stora doser.  Mycket bra så.

Ulver -  The Assassination of Julius Caesar

Norska Ulver transformerades kanske mest av alla under detta året. Raka vägen från dödsmetall till episk psykedelisk synt-pop. Det låter väldigt märkligt alltihopa. Ibland som ett utflippat Tears for Fears och ibland som ren rymd-kraut.

Thåström - Centralmassivet

Thåström ångar på och på årets skiva togs många bra steg tycker jag. Han hade fastnat lite i tvåackordsbluesen tidigare men nu öppnar ljuden upp sig mot andra mål. Bästa på ett bra tag.

Iggy Pop - Gold
Iggy Pop & Jarvis Cocker - Red Right Hand

Knappt hade året 2017 börjat när 70-årige Iggy Pop gjorde årets bästa singel. Sedan nu några dagar innan jul gjorde han det igen. Två mäktiga singlar. Helvete vad bra. Första singeln var från filmen Gold som handlar om djungeln någonting och den andra är en brötig cover på Nick Caves skatt Red Right Hand. Jarvis Cocker gör ett berömvärt försök att anlägga Bowies massiva körsång som från åren i Berlin men tar inte riktigt den platsen. Det gör inget. Det låter härligt.

lördag 11 november 2017

På inomhusfestival - Skogsgläntans Musikfestival 2017


Elinor Brolin

Philip Fritz

Alienationsklubben

Maple & Rye med speciell gäst Nathalie Cuti

Konsert, Skogsgläntas Musikfestival, Bommens Salonger, 10 november 2017

Skogsgläntans Musikfestival håller normalt till i en trädgård i ett radhusområde i Önnered i Göteborg men på grund utav att sommarens upplaga av festivalen blev avbruten av polismakten lagom till att den sista akten skulle sätta igång har ett kompenserade arrangemang varit på gång ett tag och i går gick inomhusvarianten av spektaklet av stapeln i de fina lokalerna på Bommens Salonger i centrala Göteborg.

Festivalen drabbades sent av några tunga avhopp då Dan Viktor och Johan Johansson tvingades delta på en begravning istället. En musikerkollega till dem avslutade sitt liv alldeles för tidigt och deras frånvaro är ju högst naturlig. Snabbt har en ersättare satts in i programmet och jag återkommer strax till honom.

Först ut är singer-songwriter/trubaduren Elinor Brolin som ger sig ut ett set starkt präglat av hennes kommande skiva med Kjell Höglund-tolkningar.  Hon river av klassiska Höglund-låtar varvat med eget material med gott självförtroende och med storartad sång och flinkt gitarrspel. Elinor berättar att hon fått träffa Kjell i hans hemort Västerås och inte bara fått tillgång till hans tidigare utgivna material utan även fått möjlighet att tonsätta outgivna texter som bara funnits på papper tidigare.

Elinor Brolin
Publiken på plats är inte enorm men varm och välkomnande av artisterna på scenen. En fotbolls-match för landslaget på TV samtidigt, regnstorm med inslag av hagel ute och ett relativt högt entré-pris har tunnat ut leden en del kan man tänka. Festivalen är dock fint och omtänksamt arrangerad med välkomstdrink till besökarna och en välförsedd bar i gång. Innerliga presentationer hålls mellan akterna. Synd att man gick ut lite stöddigt i förhandsinformationen om att man inte fick sitta ner om man inte också åt mat under kvällen. Det kunde formulerats mindre klumpigt. Väl på plats ser jag ingen som äter mer än en producent som tagit med sig en egen pizza som han börjar mumsa på vid ett bord. Han blir strax av en bartender bryskt anvisad att äta sin medhavda föda i logen som är reserverad för hans artist. I övrigt finns det gott om stolar som man får sitta på hur man vill. Nåt att tänka på till nästa festival.

Elinor blir inklappad för extranummer och hinner med att dra ett stycke signerat Johansson också i hälsning till artisten som inte kunde vara på plats.

Efter en kortare paus är det dags för nästa artist och nu är det Philip Fritz som har anmälts på kort varsel som äntrar scenen. Philip kör också ett set själv med gitarr men han spelar genomgående eget material från hans nya skiva som släpptes alldeles nyligen. Philip är som Elinor en ung artist alldeles i början av sin karriär men där Elinor redan fått till ett väldigt moget uttryck är Philip mer som hämtad från ungdomens källa. Han hamnar i sitt uttryck någonstans mellan mycket unga varianter av Håkan Hellström och Thåström men jag är mycket imponerad av bägge artisternas kvalité i framförande både vad gäller sång och gitarrspel. Det låter oändligt bättre än många stora etablerade artisters första stapplande steg på scen.

Philip Fritz
Philips egna låtar handlar mycket om livet i hamnstaden Göteborg om än att den sortens hamnstad som Philip beskriver inte setts till på några decennier. Det gör inte så mycket dock och Philip balanserar fint mellan svärta och självsäker humor. Hans reaktion på lokalen med sina valv och sammetsröda draperier får honom att jämföra med ett gig på Titanic på sin tid. Välfunnen replik.

Efter en gäng låtar gör Elinor Philip sällskap på scenen och de gör en låt ihop. Rösterna hittar in i varandra fint och även om det är schysst med ren ensam sång med gitarr händer det alltid något mer när musiker möts tillsammans på scen.  Det skulle vara roligt att se både Philip och Elinor uppbackade med mer instrument och se och höra vad som händer då.

Sedan efter en kortare paus då vi tvingas höra på förinspelad Kapten Röd i högtalarsystemet är det dags för nästa akt, mina polare i punkrockbandet Alienationsklubben.  Klubben kör inte akustiskt ikväll utan brakar på i full skala i trio-formatet i kväll. Vi får se Tony Hall på sång och elektrisk gitarr, Jan Renqvist på bas och Tom Erlandsson bakom trummorna. Det här segmentet i festivalen påannonseras i ett känslomässigt tal av värdarna om den växande främlingsfientligheten i samhället som knyter an till flera av de texter som Tony har skrivit till låtarna vi får höra ikväll. Kvällen får en mer politisk laddning än tidigare men publiken är med på noterna.

Alienationsklubben
Nytt nu också är att en rökmaskin har satts i arbete och den kommer att få jobba under setet. Periodvis uppnås dimma i klass som vid den vid Lützen. Röken samlas i ett stort moln vid tillfällen så man bara ser benen på bandet på scen men det gör sitt goda till. Jag har inte sett så mycket rök på lokal sen innan rökförbudet trädde i kraft eller sedan en vild 30-års-fest på Marstrand för tio år sedan. Den gången rykte delar av Bohusläns brandförsvar ut och hade synpunkter på rökmaskinsanvändandet. Det blir hur som helst väldigt effektfullt med röken och det röda scenljuset i de anrika lokalerna.

Klubben är ruggigt taggade och spelar tajt och effektivt. Utljudet lämnar dock till en början en del att önska. Det finns inget konventionellt mixerbord på plats utan ljudteknikern styr PA:t från en iPAd som är kopplad till det. Att förlita sig på default-inställningen Punk visar sig vara en dålig idé då Tonys gitarr är alldeles för lågt mixad i de första två låtarna och Jannes bas låter alldeles för mycket av diskant men det blir bättre allt efter som. Toms trummor låter dock riktigt bra redan från start.

Här tycks Toms trumset ha fattat eld
De som känner till klubben sedan tidigare känner igen många låtar som spelas ikväll. Visst, en gitarr till i sättningen hade inte skadat men det ångar på riktigt bra ändå. I de delar som körsång från rytmsektionen faller in växer sången i låtarna. Lite extra känslomässigt blir det i stycket om nazi-marschen i Jönköping för några år sedan då alla kyrkor ringde för fara på färde i sina klockor. "Det finns många kyrkor i Jönköping.." som Tony säger i sin introduktion av låten.


En bit bak i lokalen har det dykt upp svensk indie-ungdom i hattar och ponchos och andra attribut i större skaror och de är lite avvaktande till Alienationsklubbens attack på scenen. Andra lite mer erfarna konsertbesökare går dock loss fint på spelningen och mot slutet uppstår rent av styrdans framför scenen. Indie-ungdomarna skall visa sig vänta på akten efter klubben och mer om det strax.

Dans uppstår
Klubben sätter pricken över i en tät tolkning av Imperiets gamla klassiker Alltid Rött, Alltid Rätt och här hänger folk med fint i manövrarna.  En riktigt kul spelning. Värd en än större publik.

Sen får jag väl erkänna att jag blir lite disträ i mitt mottagande av vad som händer på scenen. Jag undersöker mer vad de har i baren. De har saker som heter Staropramen för åttiofyra kronor som ändå är svåra att hålla sig borta ifrån. Jag hälsar även på i bandens loge och smakar på deras chips och hinner hänga en stund på trottoaren utanför med producenten som blev ivägjagad med sin pizza tidigare under kvällen. Under tiden spelar Maple & Rye upp. De låter extremt amerikanska sådär som allt skulle låta på Way Out West för några år sedan. De har blivit kallade för Sveriges version av Mumford & Sons och man hittar sånt här i ljudet på Fleet Foxes och såna grejer också.

Maple & Rye med Nathalie Cuti
Jag hinner dock med att uppleva en stund där bandet gästas av Nathalie Cuti som visst sjunger i musiken till en aktuell reklamfilm för Volvo. Hon har lyckats dra ihop tre miljoner visningar av videon på sin facebook-sida får jag lära mig. Det låter trevligt det jag hör.



Efter att personalen på stället börjat förklara att de vill gå hem så där vid 2-snåret så avslutas aktiviteterna på Bellmansgatan. Dock hade det ordnats med olika bilar som för de som ville kunde slussas vidare på efterfest i radhusområdet i Önnered. Jag avböjde dock detta charmanta erbjudande och tog mig hemåt Majorna istället med en fin kväll i bagaget med mig.

onsdag 8 november 2017

Petter Ljungberg tillbaka - Dubbelt upp


Petter Ljungberg och Jan Lilja
Got No Worries Now
Album, 2017

Petter Ljungberg
Sveiselogo
EP, 2017

Jag fick möjlighet att recensera Petter Ljungbergs första skiva redan 2012 och får nu tillfälle att återkomma till artisten igen lagom till att det släpps två nya verk på samma gång.

Som tidigare läsare kommer ihåg fick jag brottas med debutplattan ganska ordentligt för att komma överens med den och det är lite på samma sätt nu. Petters musik må ha utvecklats men är fortfarande ganska bångstyrig och vill helst inte sitta fint nu heller. Det är toner och ljud som kräver sin tid att ta sig in i. En sorts anti-musik till den som normalt presenteras på streamande kanaler som inte vågar utmana lyssnarens tålamod i mer än en halvminut i skräck för oförståelse från den otålige tänkte lyssnaren.  Jag slås igen som förra gången jag recenserade Petter av liknelsen från förr i världen när man på begränsad budget chansade och köpte någon platta på vinst och förlust och det visade sig att den inte fungerade vid de första försöken. Man försökte igen, man hade ju betalt massa pengar för den. Man lyssnade till det satte sig eller tills man var säker på att det aldrig skulle göra det.

Nu är inte Petters musik anno 2017 så svår men det är fortfarande en vinglig cykeltur i bitvis obekväm terräng där det inte är helt lätt att hålla styret rakt alla gånger.

Vi erbjuds i höst två verk som jag var inne på inledningsvis. En fullängdsskiva inspelad i studio vid Telefonplan i Stockholm och en EP inspelad mer rått i hemma-miljö. Det är finns dock återkommande teman och strukturer som binder ihop de bägge skivorna. Låtar som återkommer i olika skepnader, humör eller fortsättningar efter varandra oberoende vilken skiva. Det blir ett drömskt tillstånd mellan demo och remix. Det flyter liksom ihop.

På den längre skivan Got No Worries Now medverkar och producerar som på debutskivan Jan Lilja medans Sveiselogo är helt och hållet Petter själv med maskiner och instrument.

Got No Worries Now börjar yrsligt dystert med Fight Together. En tung öppning. Tonen känns igen från debutplattan. Det är avigt och lite besvärligt och melodin ramlar fram på sitt egna speciella sätt. Ringlade gitarr som ramar in orden som ibland sjungs lite utanför kanterna. Det där ringlandet på strängarna får mig att tänka på det märkliga enmansbandet The Durutti Column som hade en storhetstid modell mindre i skarven 70/80-talet men det är ändå mest egensinnigt.

Redan på spår två hamnar vi någon helt annanstans. Här knyts ord och musik ihop i mer traditionell form. Med baktakt och mer synkroniserade instrument hamnar här Petter mer i läget bitter Elvis Costello. Vandalize It har ett fint surt gung. Jag har lätt att till mig Ska av den lite mer melankoliska sorten.

In a new Shape vänder blad till andra landskap. Nu är det mer blek amerikansk akustisk eftertänksam pop på tapeten. Hela anslaget andas innerligt band på kallt berg om natten i Kalifornien på 60-talet likaväl som långt senare epigoner under helt andra decennier i alternativa miljöer helst. Vi är inte på 7-11 kan man säga.

Muscles bjuder på fin elgitarr med tassande programmerade rytmer till. Petter sjunger som inifrån mikrofonen. Jag gör genomgående goda försök att sätta mig in i texterna utan att direkt lyckas. Jag hör fragment om uppgörelser med sig själv, släkt och vänner, alkohol mm men det mesta flyter in i tonerna för mig och det kanske blir bäst så. Gone to War (And Silence Is Killing) släpper in en hel del luft i produktionen vilket gör gott till. Det mest episka spåret hittills på skivan och efter stund släpps nästan ett gitarr-solo fram, men bara nästan. Welding Rails som tycks ta upp arbetssituationen för svetsare för tankarna till brittisk dansmusik från 90-talet. Trots ganska konventionell instrumentering hamnar jag i stämningen The Orb eller Underworld som kunde få fram stämningsmättade saker en gång i tiden åt det här hållet.

Sedan avrundas skivan med mer avancerade övningar. People of the North är egentligen ett enda långt bluddrigt ackord stämt i dålig stämning. Skulle passa fint i en SVT-producerad Horror-serie i någon central scen men svår för mig att uppskatta för sig själv i högtalare.

Avslutande Tattoo Too 2 ger lyssnaren monoton sång om mental tatuering ackompanjerat av klockspel och gitarr växelvis inställd med effekten tandläkarborr eller rymdskepp.

EP:n Sveiselogo hänger som jag var inne på tidigare ihop ganska friskt med LP:n. Trots att den är hemmainspelad låter den inte så vilt demoaktig som jag hade väntat mig efter att ha fått förhållandet förklarat för mig. Daydreamers bjuder på rikligt med analog keyboard av märket Casio men ebbar ändå ut i ett landskap av vad som låter som vanliga tjocka och smala strängar. Det låter hur som helst som något man aldrig hört förut. I Vandalism skall det vandaliseras igen och här snålas det inte med diskant på den här sorts versionen av låten från den andra skivan. Lo-Fi de luxe kan man säga. Även New Shape vänder ut på begreppen som från tidigare men då det på första skivan lät som från kall hippie låter det här mer som post-punk. Stycket fungerar dock bra på bägge sätten.  Det hela avslutas med mer mörkt surr i People of the North 2.  Även här rätt mastigt att ta sig igenom men sådär 6:50 in i den här över nio minuter långa tagningen belönas lyssnaren med en symfonisk de-tour som låter som gammal Science Fiction. Den dyker upp i den första kortare versionen också men här faller den liksom mer på plats.

Så sammanfattningsvis. Det har gjorts enklare skivor i år att ta till sig än dessa men inte mycket annat som skapar obehag, nyfikenhet och speciell stämning som Got No Worries Now och Sveiselogo gör.

Skivorna släpptes just eller om det var igår och du hittar de som Streamat eller digitalt här:

Got No Worries Now | Spotify | iTunes |
Sveiselogo | Spotify | iTunes |