Lädernunnan blir Guds Terapi

Godtherapy
...and there will be Godtherapy
Album, 2010

Ur askan av Lädernunnan reser sig nya konstellationen Godtherapy och presenterar sig på albumet "...and there will be Godtherapy"
Efter en skön återföreningsspelning på Kulturkalaset i Göteborg 2005 och en mer bizarr återförening förra året under namnet Leather Nun Re:Loaded är Lädernunnan/The Leather Nun slaktat och begravet och förpassat till minnesrunorna.

Vänner av Nunnan behöver dock inte supa ihjäl sig på gravölet för historien fortsätter. På sju spår på den här nya plattan som befinner sig nånstans mellan en klassisk Mini-Lp och ett album av den längd LP-skivor var förr hörs en rak fortsättning från äventyret som tog sin början i slutet av 70-talet och sträckte sig en kort bit in på 90-talet.

Lite äldre, lite annorlunda, men ändå bekant

Det bjuds på ganska rak rock av det lite mörkare slaget, med starka Lou Reed-kopplingar i arrangemang och i Jonas Almqvists karakteristiska pratsång.
Plattan påminner till viss del av The Cult's comeback "Born into this" från 2007 som i sig är en lysande platta där The Cult sket i trender och försök att hänga med, och istället gjorde en basal straight rock-platta. Almqvist påminner dessutom sångmässigt om Ian Astbury, speciellt i refränger, även om ylande-faktorn skiner med sin frånvaro.

Bekant sedan tidigare från Nunnan ligger Lou Reed-parken nära Iggy Pop-Leklandet. På spåret "Mainstream" vänds det än en gång ut på tongångar från Berlin 1977 och Iggys viktiga skiva "The Idiot" som kom att betyda så mycket för alternativa svenska band som formade sig själva under första halvan av 80-talet.

Ballader har vart ett svårt kapitel för nunnan innan. Det innerliga har legat farligt nära det fåniga och högtravande, men nu, 2010, får de styrsel på den formen också i till exempel "More than just friends"

Så sju låtar nyproducerad rock som låter dels nu och väljarrangerat och dels då, strax innan Nunnan blev lite väl välproducerad bluesrock som på sista skivan är inte fel, inte fel alls.

Det enda problemet är väl namnet egentligen. Irländska Therapy? är ju faktiskt fortfarande aktuella även om de inte är i ropet som de var en gång i tiden och så fruktansvärt långt från varandra ligger ju inte respektives musik. Man kan ana att en del ex av Godtherapys platta hamnar i samma skivhylla som "Troublegum" eller "Infernal Love" av Therapy utan God i början. Men man vänjer sig ju vid vilket namn som helst på ett band i slutändan.

Rapport från Way Out West 2010

Folk samlas inför Soundtrack of our Lives och Göteborgssymfonikerna

Soundtrack of our lives hade slagit ihop sig med en del Göteborgssymfoniker och utkomsten blev ganska skira versioner ur Soundtracks repertoar. Stråkarna fyllde på fint, men dessvärre kom ljudet bort något, framförallt på de lugnare alsterna. "Mantra Slider" i slutet funkade inte helt oväntat bäst, som en sorts kollega till Led Zeppelins Kashmir på nåt sätt. Tommy Blom från Tages dök upp på ett spår i en egen kaftan och sken som en sol.

Ett träd och delar av Soundtrack

Jag uppfattade Ebbot som på mycket gott humör och utöver "Mantra Slider" satt "Everything beautiful must die" fint i mellansolen

The National lockar till sig en hop åskådare

The National lät svajjigt, men inte så där bra svajjigt som det skulle kunna bli, utan mer taffligt svajjigt. Sångarn drog visst i sig några vinare innan och under spelning men tyvärr förhöjdes inte värdet av detta

Miike Snow med sin karakteristiska kanin-älg

Miike Snow inledde väldigt Ulf Lundell-influerade, influerade i den meningen att de kom ut på scen alldeles vitmaskade som Ulf gjorde under sin mest förvirrande tid i karriären.
De hade med sig en flygel och ett helt spelkonvents uppsättning av laptops och bjöd på en del intressant.

James Williamson, Iggy Pop & Steve MacKay

Iggy & The Stooges var den stora anledningen för mig att gå på årets upplaga av Way Out West och minnesvärda läsare av denna blogg minns kanske ett tidigare inlägg där jag spaltade upp The Stooges fem viktigaste låtar.
Av dessa fick vi höra tre; "Gimme Danger", "I wanna be your Dog" och "Open up and Bleed". Och även om dessa utgjorde enorma upplevelser så gick resten inte av för hackor heller.
Lite orolig var jag för James Williamson, om han skulle komma ihåg hur man gjorde, men han fixade det riktigt snyggt. Jag tänker på alla pissiga cover-versioner av "Search and Destroy" (för att inte tala om de cover-versioner som faktiskt är ok) som man hört genom åren, inget skulle vara värre än att höra upphovsmannen själv slakta världens mest klassiska introriff.
- Men nädå, Det satt som en smäck.

Iggy är alltså 63 år och han börjar se lite tröttare ut, dricker en hel del vatten och skär inte upp sig längre, men vadå, han orkar hoppa och fåna sig mer än varenda liten indie-sparv som flaxar omkring på festivalen.

Låtmaterialet är ju naturligtvis fantastiskt, varenda låt är en klassiker och även om man känner av att det är en festivalspelning, (det är väldigt tight och en del intron kortas ner osv) så är det en grym kväll. Iggy skriker och spottar, virar in sig i mikrofonsladd, bjuder upp tomtar på scen som får dansa till "Shake Appeal", flinar och bara är den oefterhärmlige Iggy

"Fun House" tas vidare i utvecklingen från orginalplattan från 1970 och förvandlas till den vackraste kombinationen av Sludge och Frijazz som går att tänka sig

Härlig kväll, saknade "Sick of You" och "Loose", men man kan inte få allt.

Hade sedan tidigare sett Iggy fyra gånger, 1987, 1988, 1993 och 2002. Nu 2010 har jag sett The Stooges också, och jag är så lycklig.

En gäng muntra sjömän, han med ryggen åt kameran heter Håkan

Håkan Hellström spelar hela första plattan i kronologisk ordning rätt upp ner och stämningen är naturligtvis euforisk och allsången är stor kan man säga. Lustigt att stå på en mjuk gräsmatta och känna marken vibrera av hopp och skutt, som om man vore på lokal.

Det som slår en med första plattan är ju mycket bättre första halvan är än den andra av den, vilket skulle kunnat skapa lite antiklimax mot slutet, men publiken bär konserten vidare under de mindre intressanta låtarna.

Låtarna töjs ut i längre versioner och Håkan drar igenom två långa mellansnack som han hade kunnat komprimera rejält och ändå få sagt det han ville ha sagt.

Håkan med band släpper lös konfetti mot slutet

Avslutningsvis får vi höra en ny låt som han hotar med bara kommer att spelas idag (kommer säkert på singel i höst) och även om låten inte är så dum och bandet låter fräscht så låter det parodiskt mycket Bruce Springsteen över det hela.
Kanske var Håkan lite trött i slutet, men här lyckas han även lägga till Bruce's andhämtningsljud i mixen.

Disco-feeling med kemiska bröder

Avslutningsvis togs det en titt på Chemical Brothers som hade fina powerpoint-presentationer med sig.
Låtmässigt blir det sådär får jag säga. De äldre låtarna remixas sönder nåt väldigt och monotoni uppstår ofta under kvällen. Jag är kluven till den senaste plattan som är rätt tråkig bitvis, men "Dissolve" blev faktiskt kvällens höjdpunkt med sin fina tyngd i trummorna och The Who-vibbarna. Vad de gör med "Out of control" som är en av mina favoritlåtar är helt obegripligt och låtjäveln som de kallar för "Horse" gnäggar ju på i flera dagar känns det som.
Men gott ljud och fint ljus.

Skivrunda & Indiskt

Andra Långgatan i sin prakt, en tallrik hett indiskt och en flaska Cobra

Ett vinylverk av Erik Aschan betingar numera ett pris på 500 kronors

Polarn Thomas är på besök i stan och vi tar oss en klassisk skivrunda.
Från Bengans till Dirty Records. En kortare resa nu sedan Dirty flyttat från innerstan till andra långgatan, men likväl en skivrunda. Vi hinner även med att äta indiskt.

David Bowie joins Iron Maiden

Regnet öser ner över Göteborg.
Tre tvättmaskiner rullar under mark.
en 33-centiliters König Pilsner har just öppnats.
Vad passar bättre till det en en omgång av den oheliga aliansen David Bowie och Iron Maiden?
Inte mycket just nu