tisdag 31 maj 2011

Audio Italiano


Amycanbe
The World is Round
EP, 2011

Jag blev kontaktad av en italiensk promotor som tyckte att jag skulle ta en titt (eller snarare en lyssning) på ett av hans objekt som visade sig vara en italiensk delikatess i form av bandet Amycanbe.

Vid närmare undersökning fanns det av en händelse en ny skiva, EP'n The World is Round att ta del av också så här följer en liten rapport om den och bandet som skapat den.

Amycanbe som har sin bas i Romagna, mitt i och sedan en bit upp på den italienska stöveln, inte långt ifrån det adriatiska havet startade sina första trevande steg som en musikalisk akt 2002 som en duo och utvecklades 2004 vidare till det fullskaliga band det är idag. 2007 etablerade man sig i Storbritannien och genomförde en turné ö-landet runt och fick även airplay i den statliga brittiska radion. På hemmaplan spelar man regelbundet på festivaler och andra typer av arenor

Det har sedan starten släppt en handfull singlar och EP-skivor och även en full-längdare och är nu i maj aktuella med sin senaste skiva.

Vi bjuds på fem spår av lite olika karaktär. Som på tidigare skivor vurmas det för ett blekt 90-tal i lätt uppdaterad form. Just på 90-talet fanns det en hel del sådan här musik som Amycanbe vänder ut och in på. Vi pratar om Indie med lätta jazzanslag. möten mellan akustiska instrument och elektronik. Vi pratar om soft & försiktigt, musik som rör sig på små deprimerade moln i blekt motljus. Det låter rentav svenskt här och var. Som Trip-Hop utan någon kontakt med Soul och jag gillar det.


Så här springer de omkring i Italien

Man kan jämföra med någon specifik fas i The Cardigans karriär som ingen kommer ihåg eller en tjog andra svenska popband frontade av späd kvinnlig sång. Som när man lyssnade på de svenska banden när det begav sig går även tankarna till Stina Nordenstam eller Björk, men det blir inte riktigt så efterapande med Amycanbe som de blev med några av de nordiska artisterna.

Vi hör elegant pianospel i traditionell form eller i den elektriska formen som hur man än spelar på det ger de där varma jazziga vibbarna. Små elektroniska knorrar följer med oss i svängarna, baklängesinspelade samplingar av vanliga instrument eller som små digitala kullerbyttor som sätter piff på anrättningen sida vid sida med med distinkta gitarrer och trummor.

Det första spåret är ett straight piano-intro, annars är det fullskaliga produktioner med sång skivan igenom.

Jag var inne på 90-talet, och visst hör man det hela tiden, men det här en rätt kul resa tillbaka till det årtiondet faktiskt

Det sista spåret Everything bryter av en del. Det inleds med ett elektroniskt mistlursljud som för tankarna till något som David Bowie och Brian Eno kokat ihop till ett instrumentalt spår passande till en skiva inspelad i Berlin ca 1977 och sedan rockar Amycanbe till det. Eller ja, i förhållande till övriga spår på skivan som rullar runt lite lätt i ultrarapid i jämförelse. Här får Francesca Amati sjunga loss lite och det fungerar, det med. Vi hamnar här i närheten av det insomnade amerikansk-engelska bandet Ruby som försvann från den musikaliska arenan redan 1995 eller med samtida Blonde Redhead vars musik i vissa stunder ibland låter precis likadan.

Hur man handlar eller kan få tjuvlyssna på skivan hjälper dig bandet med på sin hemsida (som dock var dåligt uppdaterad i skrivande stund av den här recensionen) eller på deras blogg, men då kan elementära kunskaper i italienska vara bra att ha med sig.

fredag 27 maj 2011

Fredagsgrogg: Tema blåbär


Jag tar upp traditionen igen att hälsa helgen välkommen med en utvald drink och ikväll väljer jag att hylla blåbäret genom att genomföra ett drinkprogram baserat på Blåbärs-soda och Vodka.

Blåbärs-sodan smakar lite barntillåten i sig skall medges, men med vodkan växer den till en intressant drink med ton av en kall svensk skog i motljus och duggregn.

Till drinken serverar jag tennisbollsrörschips, chokladjordnötter och live-skivan Live in Las Vegas med Dean Martin från 1967. Jag har inte hört på den här skivan innan. Den börjar lovande med en konferencier som proklamerar :

"Ladies & Gentlemen... The star of our show tonight... Straight from the bar... Mister Dean Martin..."


haha, en blytung öppning på en liveplatta.

Sen följer vitsar och standards med Dean i högform och som vanligt är han lite lagom tipsy. Och som vanligt när jag lyssnar på Dean Martin live slås jag av hur mycket mister Tom Waits lånat av Dean i frasering, timing, publikkontakt och sköna ordlekande. Det hade nog fungerat att tids-tranportera sig till Sands Hotel i Las Vegas 1967, sätta sig med en stadig bourbon vid ett runt bord och låta sig underhållas en stund, men jag blir ju kvar här, så, Skål Dean! och hej fredag.

lördag 21 maj 2011

Allt är Idioternas Fel


Dan Berglund
Allt är Idioternas Fel
Album, 2011

I slutet av april år i släppte vispoeten Dan Berglund lös sitt album Allt är Idioternas Fel som är det sjätte i ordningen från debutskivan En järnarbetares visor från 1975.

Dan som föddes i Helsingfors i Finland och tillbringade sina uppväxtår i Värmland har sedan 1965 varit verksam i Göteborg där han från 1974 och fram till 1979 var starkt knuten till partiet KPML(r) (nuvarande Kommunistiska partiet) Starkt politiskt engagerad spelade Dan visor på skivor och stödkonserter till stöd för exempelvis strejkande hamnarbetare

1979 bröt Dan med partiet och kommunismen som idé och även med musiken, det skulle dröja åtta år innan han kom tillbaka med skivan Vildmarken som präglades av mindre direkt politiskt tilltal, åtminstone i rent bokstavlig mening. Efter Vildmarken släpptes en samlingsskiva på 90-talet och så var det tyst fram till 2007 då han återigen återfödde sig själv som artist med skivan Såna som Vi... . Med årets skiva representerar alltså 2000-talets skivproduktion mer än dubbelt så mycket som Dan släppt lös på de två tidigare decennierna.

Titeln Allt är Idioternas Fel säger en del av vad som väntar lyssnaren. Dan är en man med starka åsikter även om han lämnat en partitrogen bana. Inledande titelspåret lånar hela den musikaliska strukturen av Bob Dylans sång Rainy Day Women #12 & 35, ni vet den där med den famösa refrängen "Everybody must Get Stoned". Dans text har dock inget med herr Dylans dito att göra utan avhandlar istället vems fel allting är och han konstaterar att det är idioterna. Innan han konstaterat det redogör han för vilka vi tidigare trodde som var att skylla på för allt är fel här i världen. Han radar upp borgarna, judarna, häxorna, Förenta Staterna, Vatikanen och för all del sig själv som de tidigare syndabockarna, men nu vet vi alltså bättre tycker Dan.

Dan Berglund är tillbaka med besked

Bob Dylan är en uppenbar inspirationskälla till sångerna på skivan vid sida av Leonard Cohen och Fred Åkerström. Texterna är överlag finurliga betraktelser av samtiden, av elände och hetsjakt på lycka och manifasterande av hat fastän alla människor är små och obetydliga, som Dan sjunger "Det är nästan så man glömmer/ att mänskan har en blyg och ömhetstörstande natur.." i den hurtiga Gröna Vågor.

I Goda Exempel är Dan så långt inne i Leonard Cohen-land att jag aldrig har hört något liknande. Hade man spelat den här för Leonard själv skulle han nog skruva på sig och undra när han skrev den där låten egentligen. Men det tar inte bort det faktum att det är en stygg liten fin låt, kanske den bästa på hela skivan faktiskt.

Instrumenteringen är intressant hela skivan igenom. Dan rör sig mot en fond av välspelade toner framtagna av Henrik Cederblom med medmusikanter. I Det Förflutna drar sig inte Dan för att vända upp och ner på 1700-talet och hamnar i Bellmanlandet med tidstypisk sång och cello och andra attribut.

Han har väldigt mycket att berätta för oss Dan, men han har ett gott handlag med att sjunga orden också. I den här skolan av Bob Dylan-musik där texten är så viktig blir det lätt att texter reciteras snarare än sjungs faktiskt och i många fall skulle texterna egentligen göra sig bättre i bokform snarare än i musik, men Dan lyckas sjunga om dödsänglar, inkvisition och böglobbys och orden flyter fram fint i butter manlig sång.

Jag var inne på Fred Åkerström tidigare och man kan även skönja ett och annat darr á la Cornelis Vreeswijk här och där.

Skivan avslutas rejält med en 10 minuter lång historia om Dan som 8-åring och ett trauma runt en lögn som fortfarande gör sig påmind. I Skymningen hör vi en delikat elgitarr som driver arrangemanget mycket nära till där Stefan Sundström brukar rumstera och det känns ju logiskt på något sätt. Så här kan man tänka sig att Sundström låter om några år. Med Fred Åkerström i framsätet och en svensk rolling Stones-gitarr i baksätet i sakta mak fram mot horisonten.

söndag 15 maj 2011

Berntsson lagar mat igen - Uppdaterad Korvgryta

Dagens måltid är en visuell hyllning till Transnistriens flagga

Noggranna läsare av bloggen minns kanske mitt tidigare recept på korvgryta och idag tyckte jag det var dags för denna rätt igen och väljer då att remixa den en smula.

Den uppdaterade korvgrytan går ungefär till på samma sätt som den tidigare, men jag byter ut 50% av moroten mot den lite bortglömde grönsakssläktingen persiljerot. Den här lite mobbade men välsmakande grönsaken som ser ut som en vit morot skärs i stavar eller skivor och behandlas på samma sätt som moroten, dvs steks i olja tills de får lite karaktär. Sedan tillsätts skivad prinskorv som får fräsa med en stund innan värmen sänks något.
Nästa steg är att hälla i gul lök och purjolök som jag hackat i små remsor. Sedan får det bubbla ett tag.
Under tiden kokas potatis på platta 2. Ryssarna må ha vunnit ett krig för att de åt skalet på potatisen, men en söndag som den här kan man lyxa till det med att skala potatisen tycker jag.

När potatisen börjar närma sig snart färdig slår jag på garants tomatsås "Sugo alla Pancetta" på själva korvgrytan. Det är en lågbudgettomatsås som innehåller selleri och skinka bland annat. Jag kryddar lite ytterligare med salt och peppar och annat som står i närheten och serverar sedan som det är på en tallrik med strimlad kruksallat över det hela.

Till maten passar en Norrland Guld Ljus 4,7% bra.

lördag 14 maj 2011

Dödarna


The Kills
Blood Pressures
Album, 2011

Rockbandet The Kills bildades inte som andra band. De bildades genom konventionell postgång.

Amerikanskan Alison Mosshart befann sig i Florida och harvade runt i punkbandet Discount och engelsmannen Jamie Hince gjorde det samma på sin kant i London i diverse obskyra punk/rockband. Vid ett tillfälle i tiden befann sig Jamie på ett hotell där Allison hyrde rummet under honom, tog del av hans intressanta gitarrspel genom taket och sedan följde en tids brevväxling med utbytande av ljudspår som ledde fram till ett bands födelse. Allison lämnade Florida och anslöt till Jamie och The Kills såg dagens ljus.

Ett antal album och EP-skivor släpptes med The Kills egensinniga musik bestående av mörk primalbluesrock ackompanjerad av en trummaskin. Tydliga referenser till The Velvet Underground, The Fall, Patti Smith, Suicide och Captain Beefhart bland andra noterades. The Kills utvecklade också ett tydligt grafiskt program för att marknadsföra sig genom ett utstuderat användande av fotoautomater, tejp och slitage. Affischer, omslag och videos genomfördes konsekvent i ett "hipstamatic"-läge ett par år innan fenomenet fanns. (På moderna mobiltelefoner och digitalkameror finns idag alternativet att få bilder att se ut som att de är tagna med gamla instamatic- eller polaroidkameror från 60/70-talet)

Framgångarna var måttliga fram tills man fick en hit med låten The Good Ones 2005. Efter det tog man sig i viss mån upp från det mer kultbaserade läget och blev en större angelägenhet för rockpubliken världen över.

På förra skivan Midnight Boom från 2008 togs steg i nya riktningar och en viss nyfunnen lättsamhet infann sig i arrangemangen, en del av materialet drog mot Pop helt enkelt. Den skivan var dock märkligt ojämn. De första fyra spåren var grymma, men sedan planade låtarna ut i mindre minnesvärda excesser.

Kul då att nya skivan (släpptes i början av april i år) är en betydligt jämnare och roligare historia


Allison Mosshart och Jamie Hince i full fart vid mixerbordet

Blood Pressures
bär spår från den senast utgivna tidigare skivan men det finns även inslag av riffglädje och distorsion som vana lyssnare av The Kills känner igen från tidigare i bandets karriär. Dessutom är själva låtarna överlag av hög kvalité, den här skivan planar inte ut mot slutet utan man håller lätt intresset uppe vid en genomlyssning.

Allison tog ju en paus från The Kills och gick in i projektet The Dead Weather tillsammans med bland annat Jack White som släppte en skiva härom året och det var ett projekt med ett fint anslag och roliga ljud på låtarna, men utan starka låtar dessvärre. Här hör vi däremot material som fungerar. Ta till exempel DNA, en låt som låter som en smutsig Rolling Stones-låt, precis sådär som Jack White alltid försöker få till det utan att alltid lyckas. DNA låter som 1969 som möter 2011 på ett korrekt sätt. I låten efter den, Baby Says hör man mer milda Stones-referenser. Inledningen och det återkommande darrande mellanriffet känns besläktat med Rollings Stones klassiska Gimme Shelter, men låten i övrigt rumlar iväg i en vit version på soul-låt á la Motown. Underbart darrig elgitarr.

Satellite som också utgör den första singeln från albumet förvånar lyssnaren genom att använda sig av en reggae-struktur, men även om det låter lite konstigt låter det alldeles utmärkt. Sången trampar omkring i sin baktakt med bas och gitarrgångar tjocka som telegraf-stolpar och som på skivan i övrigt igenom sitter Allisons sång som ett spett. I Heart is a Beating Drum väcker bandet upp traditionen av instrumentet Pingisboll som jag då inte hört sedan australiensiska Flash and the Pan använde det på sin Midnight Man 1985. Pingisbollen hålls varm och plockas även fram på Nail in my Coffin där den har en än mer framträdande roll.

Andra överraskningar på skivan är Wild Charms där Jamie får sjunga en skvätt också och han ger sig djupt in i John Lennon-landet. Synd bara att han bara får göra det i en minut och fjorton sekunder, i övrigt sköter Allison uppgiften sång som hon då också överraskande utför i en klassisk rockballad kallad The Last Goodbye. I sällskap med ett stillsamt piano hamnar hon mycket nära Siouxsie Sioux i tonen. Bredvid pianot hör vi också mellotroner eller andra analoga klaviaturer och en fantastiskt fin liten låt.

Så får att sammanfatta, även om kultvärdet The Kills ägde nu har devalverats tvekar jag inte att säga att de aldrig låtit bättre än de gör nu. Kul skiva.

tisdag 10 maj 2011

Nu renoverar vi igen #1

Dag 7: Inplastning

Med tanke på de taskiga erfarenheter jag har av renovering tidigare i min fastighet startar jag här upp en väldigt självdokumenterande artikelserie som jag kallar "Nu renoverar vi igen". (förra gången jag var med om en renovering stod jag utan hem i 25 månader, men jag hoppas det går bättre den här gången)

Den här gången attackeras dock lägenheten utifrån och jag har blivit utlovad att få ha inplastade fönster fram tills det att industrisemestern sätter i gång. Men det skulle inte förvåna mig om det håller på i flera år som det brukar göra.


Dag 9: Demontering

Vad renoveringen går ut på har inte riktigt klarlagts, men min gissning är att målet är att ta ut varje tegelsten ur väggen och tvätta den på baksidan också.

Byggnadsarbetarna inleder arbetsdagen med tjo, tjim och skrik 06:45. En kvart senare kommer slagborrarna igång. Det är tur att man har ett jobb att gå till. Och att det jobbet äger rum på kontorstid. Tänk om man hade jobbat natt?

Fortsättning följer

söndag 8 maj 2011

All den här Jazzen


Maria Rylander
Facing South
Album, 2011

"Om det har mer än tre ackord är det jazz" som Lou Reed sa en gång i tiden.

Just Jazz är det vi pratar om här, inte samtida underhållningsmusik färgad av jazz, inte någon kombination av musikstilar med jazz som en av ingredienserna, utan ren jazz som om man inte tillhör den utövande eller stort intresserade skaran sällan kommer i kontakt med nuförtiden mer än i gamla filmer på TV eller någon bortglömd statlig radiokanal som ligger på radiobandet mellan den som bara pratar och den som bara spelar ungdoms-pop.

Öländskan Maria Rylander släpper nu i sommar sitt första album Facing South på eget bolag med egenskrivet material och med uppbackning av en internationell ensemble. Vi hör Yasuhito Mori (Japan) på kontrabas, Vyvienne Long (Irland) på cello, Sebastiaan Kaptein (Holland) på trummor och Vanessa Matthys (Belgien) på körsång. Vidare medverkar Simon Westman på piano och Carl Svensson på gitarr.

Det internationella upplägget till trots låter det mycket som toner från en amerikansk jazzklubb i mina öron. Skivan är inspelad i Bohuslän, men följer en strikt nordamerikansk tradition i sitt utförande. Som rockartisten Lou Reed sa i min lite respektlösa inledning är det definitivt fråga om fler än tre ackord. Vi hör klassiska utflykter från den konventionella melodin i både sång och på respektive instrument. Maria sjunger med klar och tydlig stämma och har inga problem att skruva till sin röst efter de andra mycket meriterade musikernas krumbukter, eller om det är tvärtom, men om det är någons insats på skivan jag framförallt vill framhäva är det pianisten Simon Westman vars sköna pianospel lyfter skivan till intressanta höjder. Han spelar både avslappnat och tydligt och när han får blomma ut som i till exempel i I Left my Town skapar han ljuv musik på de vita och svarta tangenterna.

Jag var också inledningsvis på att man inte hör jazz så ofta nuförtiden och det är klart att om man letar så hittar man den förstås, men det är ju inte svårt att leva ett helt liv utan kontakt med jazz. En jazzfestival av idag till exempel erbjuder iögonfallande lite egentlig jazz och de jazzklubbar som finns spelar mest house eller något annat när klockan har slagit klubb.

Själv är jag ju inte någon storkonsument av jazzen. Jag lyssnar regelbundet på fransk deckarfilmsjazz, lounge-jazz, Hasse & Tage-jazz, funk-jazz eller i någon annan uppodlad form. Därför är det kul att ta vara på lite äkta vara och varför inte med Maria Rylander och hennes aktuella skiva.

På det allra sista spåret You Caught my Eye bryts lite annorlunda mark. En akustisk gitarr tar upp plats i ljudbilden och några minuter in i spåret förändras miljön till mer av karaktären pop/rock. Lite som en omvänd variant på en straight rockplatta som ballar ut i jazz på sista spåret.

Facing South släpps den 15 juni och mer om Maria hittar du på hennes hemsida

torsdag 5 maj 2011

Kommer ni ihåg Dr Hook?



Rockmusik kan vara så mycket. Den kan vara episk eller skruvad, den kan vara svårtillgänglig eller plågsamt lättsam. Vacker eller ful.
Eller så kan den vara Dr Hook 1973. Här i ett framträdande när bandet hade druckit alldeles för mycket hostmedicin innan de gick på scen.
Från 3:05 och en bit fram händer mycket märkliga saker

söndag 1 maj 2011

Tvillingblommans band


Twinflower Band
Turn My Blame to Gold
Album, 2011

Borlängebaserade Twinflower Band vars konstnärliga epicentrum utgörs av Linnea Dixgård och Mikael Hansson debuterar i juni med sitt första album, Turn My Blame to Gold.

Namnet Dixgård kanske klingar bekant för en del, och jodå, Linnea är syster till riksbekante Björn Dixgård, känd som en av frontfigurerna i populära rockorkestern Mando Diao.
Björn har även producerat Twinflowers nya skiva och spelar även vissa passager på gitarr på den samma.

Linnea och Mikael som inte tidigare spelat i några band fick lite längre fram i livet än många andra musikanter idén att sätta ihop ett band och en samling sånger som skulle kunna bli en skiva. De får ju fin draghjälp i media av den mer berömde Dixgården, men det här hade nog kunnat låta sig göras ändå.

Musiken kretsar kring Country och då inte någon samtida kletig historia, utan country som en del artister utförde den under 60- och 70-talet. Country är ju precis som Rock en bred genre som spänner över många uttryck och känslostämningar, alltifrån plågsamt sentimentalt till rått och romantiskt. Twinflower Band söker upp stigar som tidigare trampats upp av June Carter, Loretta Lynn eller Nancy Sinatra. Idealet tycks vara den där flickan från dörren bredvid som står på saloonens scen i blommig klänning och sjunger in i den gammalmodiga stålmikrofonen så inte ett cowboy-öga är torrt i lokalen.

Glada skivdebutanter i Twinflower Band

Men efter ett par genomlyssningar låter det inte så sydstatsaktigt som inspirationskällorna utan mera finskt. Linnea sjunger entusiastiskt snarare än storartat. Bitvis låter det som att de haft lite för bråttom från idé till färdig sång. I inledande In to Deep sitter inte sången helt klockrent på ett annars fint inspelat spår utsmyckat med en rolig elgitarr som säger "twang" här och där.
På andra spår sitter sången bättre och jag tror att det har mycket att göra med att låtarna borde spelats "in" under längre tid innan de spelades in så att säga.

Ride Along som också släpptes på singel i april har mer avslappnad och självsäker sång och även inslag av manlig körsång som driver låten i riktning mot en duett som Johnny Cash och tidigare nämnda June Carter skulle kunna ha gjort den 1968 eller så, fast det är inte så mycket Cash i ljudbilden som på en sådan sång.

Det låter inte helt och samma hela tiden, i Done with the Heartache tar sig bandet in i en mer poppig blues och i Blossom Girl hör vi Linnea mot en fond av enbart piano och harmonium i en mer klassisk ballad. Pianot återkommer även på The Smell of Sun som kanske är den av sångerna som låter mest samtida på skivan. Här kommer jag att tänka på Ebba Forsberg, Ebba har väl lite mer omfång, men det är något i tonen som är överensstämmande.

Jag var inne på att det lät finskt och jag fortsätter mena på det. Hur mycket det än försöks låta som ljud från en bar i Mississippi låter det i slutändan mer som ljud från en vägkrog i Österbotten och inget illa ment med det, Borlänge är inte Jackson, i tolkningen tappas en del och annat kommer till. Det här är stramare, försiktigare och inte fyllt av återhållen ångest som den mesta amerikanska countryn är om man lyssnar lite närmare mellan raderna. (Tänk Sondra Locke i Every Which Way But Loose )

Så även om jag tycker att man skulle filat lite till på några av låtarna på Turn My Blame to Gold innan man släppte ut den på vår-rus så är det en trevlig skiva som kommer att gå varm på P4 och vägkrogar där man kan få sig en stekt smörgås med ägg och bacon på sig och en stadig fatöl till. en del kliande på kanten på cowboyhatten (eller truckerkepsen) blir det.

Turn my Blame to Gold släpps 16 juni och Twinflower Band är även klara för rockfestivalen Peace & Love i Borlänge i sommar