lördag 14 maj 2011

Dödarna


The Kills
Blood Pressures
Album, 2011

Rockbandet The Kills bildades inte som andra band. De bildades genom konventionell postgång.

Amerikanskan Alison Mosshart befann sig i Florida och harvade runt i punkbandet Discount och engelsmannen Jamie Hince gjorde det samma på sin kant i London i diverse obskyra punk/rockband. Vid ett tillfälle i tiden befann sig Jamie på ett hotell där Allison hyrde rummet under honom, tog del av hans intressanta gitarrspel genom taket och sedan följde en tids brevväxling med utbytande av ljudspår som ledde fram till ett bands födelse. Allison lämnade Florida och anslöt till Jamie och The Kills såg dagens ljus.

Ett antal album och EP-skivor släpptes med The Kills egensinniga musik bestående av mörk primalbluesrock ackompanjerad av en trummaskin. Tydliga referenser till The Velvet Underground, The Fall, Patti Smith, Suicide och Captain Beefhart bland andra noterades. The Kills utvecklade också ett tydligt grafiskt program för att marknadsföra sig genom ett utstuderat användande av fotoautomater, tejp och slitage. Affischer, omslag och videos genomfördes konsekvent i ett "hipstamatic"-läge ett par år innan fenomenet fanns. (På moderna mobiltelefoner och digitalkameror finns idag alternativet att få bilder att se ut som att de är tagna med gamla instamatic- eller polaroidkameror från 60/70-talet)

Framgångarna var måttliga fram tills man fick en hit med låten The Good Ones 2005. Efter det tog man sig i viss mån upp från det mer kultbaserade läget och blev en större angelägenhet för rockpubliken världen över.

På förra skivan Midnight Boom från 2008 togs steg i nya riktningar och en viss nyfunnen lättsamhet infann sig i arrangemangen, en del av materialet drog mot Pop helt enkelt. Den skivan var dock märkligt ojämn. De första fyra spåren var grymma, men sedan planade låtarna ut i mindre minnesvärda excesser.

Kul då att nya skivan (släpptes i början av april i år) är en betydligt jämnare och roligare historia


Allison Mosshart och Jamie Hince i full fart vid mixerbordet

Blood Pressures
bär spår från den senast utgivna tidigare skivan men det finns även inslag av riffglädje och distorsion som vana lyssnare av The Kills känner igen från tidigare i bandets karriär. Dessutom är själva låtarna överlag av hög kvalité, den här skivan planar inte ut mot slutet utan man håller lätt intresset uppe vid en genomlyssning.

Allison tog ju en paus från The Kills och gick in i projektet The Dead Weather tillsammans med bland annat Jack White som släppte en skiva härom året och det var ett projekt med ett fint anslag och roliga ljud på låtarna, men utan starka låtar dessvärre. Här hör vi däremot material som fungerar. Ta till exempel DNA, en låt som låter som en smutsig Rolling Stones-låt, precis sådär som Jack White alltid försöker få till det utan att alltid lyckas. DNA låter som 1969 som möter 2011 på ett korrekt sätt. I låten efter den, Baby Says hör man mer milda Stones-referenser. Inledningen och det återkommande darrande mellanriffet känns besläktat med Rollings Stones klassiska Gimme Shelter, men låten i övrigt rumlar iväg i en vit version på soul-låt á la Motown. Underbart darrig elgitarr.

Satellite som också utgör den första singeln från albumet förvånar lyssnaren genom att använda sig av en reggae-struktur, men även om det låter lite konstigt låter det alldeles utmärkt. Sången trampar omkring i sin baktakt med bas och gitarrgångar tjocka som telegraf-stolpar och som på skivan i övrigt igenom sitter Allisons sång som ett spett. I Heart is a Beating Drum väcker bandet upp traditionen av instrumentet Pingisboll som jag då inte hört sedan australiensiska Flash and the Pan använde det på sin Midnight Man 1985. Pingisbollen hålls varm och plockas även fram på Nail in my Coffin där den har en än mer framträdande roll.

Andra överraskningar på skivan är Wild Charms där Jamie får sjunga en skvätt också och han ger sig djupt in i John Lennon-landet. Synd bara att han bara får göra det i en minut och fjorton sekunder, i övrigt sköter Allison uppgiften sång som hon då också överraskande utför i en klassisk rockballad kallad The Last Goodbye. I sällskap med ett stillsamt piano hamnar hon mycket nära Siouxsie Sioux i tonen. Bredvid pianot hör vi också mellotroner eller andra analoga klaviaturer och en fantastiskt fin liten låt.

Så får att sammanfatta, även om kultvärdet The Kills ägde nu har devalverats tvekar jag inte att säga att de aldrig låtit bättre än de gör nu. Kul skiva.

Inga kommentarer: