Hej Höst

Höstens alla färger

Montecillo Crianza
Rödvin, Spanien, 2007

Höst
Årstid, 2011


Så var sommaren över och vi går över i förruttnelsens tid. Med en arbetsvecka i ben och märg firar jag in höstens ankomst med djupa klunkar av en mustig Montecillo Crianza (2007) artikelnummer 2643 på Systembolaget. Produktbladet utlovar smak av dill, katrinplommon och fat. Det smakar bara stadigt rödtjut till att börja med.

Till vinet serverar jag höstens traditionella melodier som That Was Summer med Popsicle, den enda sången med norrlänningarna som överlevde 90-talet i mitt tycke. Jag fortsätter med The Fall med Ministry, en sång som antagligen inte ens avhandlar årstiden utan kanske snarare undergång och fall i största allmänhet men som jag likt förbannat förknippar med just hösten ändå. Efter lite lättsam industrirock låter jag fredagskvällen bada i ljudet av den monumentala My Autumn's Done Come så lojt och trött fraserad av Lee Hazlewood.

Vinet smakar regn och jord och för varje klunk jag tar etsar det sig starkare fast i mina sinnen. Jag hittar de svenska vaxen och spelar Höstlåten (Till någon långt borta) med Robert Broberg. Han är så avslagen att han bara orkar nynna och vissla fram den frusna melodin. Ola Magnell däremot sjunger tydligt om kalla motorvägar och att ta på sig jackor i sin Höstkänning.

Hösten må vara dyster, men det är inga problem att sätta ihop ett gott Soundtrack till den.

Manic Street Preachers har i Autumnsong lyckats tonsätta en höstdag med hög himmel och krispig luft som man lätt kan föreställa sig även om det regnar och är grått idag. The Plan gnäller sig igenom Autumn på ett passande sätt och Monica Zetterlund jazzar fram budskapet om att sommaren är död som bara hon kunde göra i Höst.

Jag tar en klunk till och avslutar höstsångs-sejouren med engelsmannen som kallade sig The The och hans mystiskt arrangerade August & September, sången om mannen som gick ut i sig själv.

Snart är vintern här och alla jävla låtar som hör till den