Allt på en gång

Superheavy
Superheavy
Album, 2011

Konceptet Supergrupp brukar sällan fungera något vidare. Vare det sig det är frågan om ett desperat försök att tjäna lite snabba pengar eller en uppriktig idé om musikaliska möten i syfte att hitta nya uttryck så brukar det oftast fastna i minsta gemensamma nämnare, eller en dragkamp om uppmärksamhet som den deltagande med störst ego vinner.

När en supergrupp uppstått från en och samma scen som säg, Cream (Blues-Hårdrock), The Highwaymen (Country) eller A Perfect Circle (Alternative rock-Industri) har det lätt fungerat men när många uttryck skall blandas, tänk Grymlings (Svensk mansrock av olika kaliber), då svajjar det mer betänkligt och resultatet blir varken hackat eller malet så att säga.

Här har vi nu en ny supergrupp som bestämt sig för att skapa musik utifrån minst fyra kontinenter gärna samtidigt på en och samma gång i en och samma sång och det är helt utan ironi som de kallar sig för Superheavy, vilket de också kallar sin LP för säkerhets skull.

Jagger, Rahman, Stone, Marley och Stewart är Supertunga, tycker de

Skutan är tydligt styrd av Mick Jagger, episkt världskänd som sångare i The Rolling Stones. Informell konstnärlig ledare lite på kanten är David A. Stewart, känd som den ena halvan av Eurythmics. Dessa två brittiska herrar som har angränsande lantegendomar på Jamaica satt och sippade på drinkar en kväll och fastslog att det här med reggae är rätt skönt och att ett band som tar upp detta igen vore på sin plats. Man tog kontakt med Damian Marley (Bob Marleys yngste son) och han mumlade något om "supa 'eavvi" som svar och se där, nu hade bandet ett namn också. Stewart och Marley insåg snart att bandet hade alldeles lite indisk input och man lyckades övertala den flerfaldigt prisbelönta filmmusikkompositören A.R. Rahman att ansluta sig till skaran och nu började det likna något. Det var dock en ganska gubbig samling man satt ihop så i rena farten drog man med sig souldivan Joss Stone också innan man gick in i en studio i Kalifornien med enligt egen utsago agendan "att skriva sånger med mening".

Det kanske låter som jag raljerar något, men faktum är att idén på papper inte alls låter så dum. Jag har inte alls något emot att Jagger lämnar positionen som strutter i Stones ibland och gör lite andra grejer på egen hand eller med andra tjommar. Att få höra Lill-Bobs sorgsna mjuka jamaicanska engelska över indisk filmmusik eller brittiska rocktoner hade kunnat fungera alldeles utmärkt. Om man hade tagit ett spår i taget och låtit en medlem få leka tillfällig ordförande på respektive spår hade det här kunnat bli rätt kul, men nu envisas bandet med att försöka låta som FN hela tiden.

Med respekt för känsliga läsare censureras här färgsättningen på Micks kostym

Superheavy har inte varit på Netto direkt och handlat grejer till sin studio. Vi hör en dyr och tjock produktion av modernt snitt om än med starka blinkningar till ett mer omodernt arena-80-tal eller med resultat som musik specialskriven för svenska resebyråer att använda i tv-reklam i vinter. Om Annie Lennox hade dykt upp och börjat gapa på något av spåren också hade det känts som helt i sin ordning.

Låtarna fladdrar förbi som tillfälliga erbjudanden på restresor utan att något riktigt fäster. Singelspåret Magic Miracle har en hygglig vers men refrängen är stygg i sin lättsamhet och tankarna går till ett mer utslätat The Black Eyed Peas, när de är på sitt mest sentimentala humör och vill rädda världen med hav av floskler.

Stone har en stark röst, man kan inte ta den ifrån henne den men hennes bidrag på många sånger är av märklig art. Hon fastnar ofta i ett konstant soul-crescendo eller i ett jollrande wailande, mer som uppvisning snarare än som skönsång. Damian Marley å sin sida pyttsar in skönt pladder men tycks ändå vara killen som undrar lite vart han hamnat och mest funderar på vart han skall gå sen när han är klar med den här grejen.

Rahman är den som är svårast att få grepp om vad han har för sig under inspelningarna förutom i till exempel Satyameva Jayate (Hindi, översatt till svenska, "Sanningen övervinner falskhet", även Indiens stats-motto) och något spår till som bryter av mot den annars ganska jolmiga world-popen.

Jaggers röst är förvånansvärt intakt efter alla år. I One Day One Night låter han inte alls olik sig själv anno typ 1978 i en sång i milt tempo renflekterades en vild repa på stan. Här fungerar inramningen med Damian som kommer och tar emot en vers ur handen på Mick, men när han sedan skickar den vidare till Stone spricker den uppkomna magin och scenen liknar den som uppstår under en talkshow med Jay Leno precis innan det går till reklaminslag.

Det är uppenbart att det är Jagger som får bestämma mest. På skivan finns här och där insprängda Jagger-nummer som utesluter de andra i bandet, men ingen når upp till någon nivå värd att skriva hem om. A.R.Rahman har ju trots allt bara sålt 200 miljoner skivor på egen hand, han kanske behöver växa till sig lite innan han får ta mer ansvar på fler sånger till nästa skiva?

Ett spår klarar sig från yxan. I Rock me Gently fungerar äntligen grejen. Ett urbant men lakoniskt gitarriff öppnar dörren för Damian Marley som vokalt inleder en sång i baktakt som inte försöker för mycket att vara riktig reggae. Joss Stone har här för en gångs skull lugnat ner sig något och sjunger mer normalt och Mick håller sig sig nästan bakom de andra även om han inte kan hålla sig från att lägga några riktigt farfars-aktiga hiphop-termer som "yeah?" och "um-ha" under resans gång sida vid sida med de andra vokala insatserna. Mot slutet bakgrundssångsylar han dock som om det vore 1974 igen.

Plattan finns i två utföranden. En normal med 12 spår och en de luxe med 16 spår. På den senare ligger den andra sången där Rahman får ta ut svängarna lite mer, Mihyia men där ligger också det vedervärdiga spåret Hey Captain där alla inblandade lyckas med konststycket att låta som E-Type.

Så, nej , det här är ingen höjdarplatta. En ny riktigt trött Rollings Stones-skiva eller vad som helst med respektive artist i supergruppen på egen hand är bättre än det här vilken dag i veckan som helst.