Det fantastiska

The Amazing
Gentle Stream
Album, 2011

Jag är ju som kanske är bekant djupt fascinerad av populärmusiken från skarven av 1960/70-talet. Det är en märklig tid i musikhistorien på det sättet att jag finner i princip alla musikaliska uttryck från den här eran som minst bra eller bättre eller fantastiska. Inte bara att det är en guldålder för en viss sorts rockmusik utan jag tycker man kan vända ut och in på just vad som helst från den här tiden, vare sig det är rock, jazz, soul, funk, country, avantgarde, visa, barnmusik eller det mest kommersiella som gick att frambringa så finns det så gott som alltid en intressant ton i det man hör. Jag uppfattar det som om populärmusik aldrig varit "smalare". En gammal farbror lät bra på samma sätt som ett gäng 20-åringar vad de än hittade på vid den här tiden. Jag var inne i de här tankebanorna när jag recenserade Graveyard i vintras och äntrar åter dessa tankar när jag nu tar itu med The Amazing och deras nya platta Gentle Stream.

Som i fallet med Graveyard upplever jag först en visst skepsis när jag tar del av kortfattade omdömen och reklamtext inför min recension. "Astrala gitarrer..", "Serpentinriska solon..", "Regnbågsmelodier.." "Psykedeliskt majestät..." Stora ord och sällan passande till en modern konstellation 2011. Men fanimej om inte The Amazing bryter ner allt mitt tvivel redan i inledande och tillika titelspåret Gentle Stream.

Bandet med medlemmar från Dungen och onödigt bortglömda Granada samt The Works och några sköna jazzmusiker excellerar i öppningsspåret på ett sätt som de inte riktigt når upp till igen under resan av skivans gång men vi har ändå en riktigt bra musikstund framför oss med resten av skivan.

The Amazing lyckas låta sådär lojt långhårigt och skäggigt amerikanskt som amerikaner själva normalt låter, eller lät för sådär fyrtio år sedan. Sången Gentle Stream hade i mitt tycke platsat på David Crosbys If I could only remember my name från 1971. Så bra är den.

Övriga spår på skivan följer samma formula. Bandet går aldrig "ur karaktär"mer än att man en bit in på skivan känner en viss beröring med 90-talets indie-scen framförallt då med Christopher Gunrups sång men även med likheter med sena prestationer av The Stone Roses sida vid sida vid allt det 60/70-tals-aktiga.

The Amazing är suddiga men har spelat in en varm skön amerikansk skiva

Jag tycker väldigt mycket om det här. Det är svårt att värja sig mot arrangemangen med plottriga gitarrer, rullande bas, mellotroner, orglar och sval körsång á la CSNY. Jag gillar också att de vågar spela klart låtarna. Fem av sångerna behöver mer än sex minuter på sig att komma till punkt, men sådan här musik behöver ofta det. Utöver vanligt förekommande instrumentering hör vi även flöjt och annat blås som diskret adderas till brygden utan att ta över bilden.

Allt låter inte som David Crosby och hans kompisar. Ibland hörs stänk av till exempel Jefferson Airplane i musiken, men det är sällan vi överskrider Kaliforniens delstatsgräns i referenserna.

Någonstans kan jag tycka att det är lite sorgligt ändå. Hur mycket jag än tycker om den här musiken, i originalutförande eller i senare års versioner så är den ju som sagt redan gjord en gång i tiden. Tänk om all den kraft för att återskapa ljud, klang och melodi från detta gamla istället lagts på att skapa något nytt istället. Åtminstone någon form eller variant av rockmusik som bröt ny mark, istället för att försöka toppa gamla höjder. Skall man vara ärlig var det ju bara riktigt spännande den första gången någon klättrade uppför Mt Everest.

Detta till trots kommer jag ändå att återkomma till Gentle Stream, inte minst för det sensationella öppningspåret och även det avslutande spåret When the Colours Change, det andra toppbidraget på skivan. En lugn sval historia som med fördel kan användas för att neutralisera den stress man bär på. Vilket verkligen kan behövas ibland i detta förvirrande 2011. Det är bara att skruva upp volymen, blunda och försvinna in i sin egen Cowboy Movie.