Litet gäng, lite ledsna

Little Gang
Half of Everything
Album, 2011

Det här är antagligen jättehippt. Ett hippt projekt med Jacob Snavely, Rebekka Karijord, Erik Nilsson (div. band) och Carl Von Arbin (Shout Out Louds) samt gästartisterna Ane Brun, Tobias Fröberg och Johannes Berglund.

Namnen säger mig inte så mycket förrutom Ane Brun och Shout Out Louds som jag är delvis bekant med sedan tidigare. Det är kanske lika bra. Att jag sitter här i periferin i centrala Göteborg och inte har någon koll. Det gör det enklare att ta in musiken utan att fastna i några preferenser eller föraningar om vad som komma skall när man betar av skivan.

Ändå fastnar jag likförbannat.

Jag möter en frusen samling sånger insvepta i kallt fuktiga analoga syntslingor inramade av drömsk ordlös eller svagt hörbar körsång som ändå irrar omkring så olycksbådande att den ändå tar överhanden ibland.

Det låter ofta som musik från gamla vinylskivor med jobbiga omslag. Ibland hade Peter Gabriel gjort dem, ibland var uppkomstmännen eller kvinnorna några konstskolestudenter som växte upp sen och blev något annat.

Så här presenterar sig ofta sådana här band sig

Jag får minnesbilder av att bläddra i rea-backar och lägga skivor i en kanske-hög, men i slutändan ändå gå hem med något annat än de utplockade plattorna i min skivpåse. Man tryckte ner skivorna igen ungefär där de stod men passade på att möblera om så att inte någon ostig Eagles eller Howard Jones-skiva stod först i raden. Det såg illa ut. Bättre att ställa en såndär halvdan arty platta först i raden innan man lämnade affären. Nog för att man hade lyssnat (det här var på den tiden man i skivaffärer kunde lyssna även på begagnade LP-skivor innan man köpte dem. Man fick hjälp av speciell personal för detta som från sitt håll lyfte pick-upen och bytte spår när man så önskade)

Det lite monotona tilltalet på skivan maler på i sex spår tills en poppigare sång tar vid, Evert's Song. Det är ganska modest glädje som projektbandet redovisar här, men ändå infinner sig en känsla av närmast Balearic Beat-liknande känslor i förhållande till det andra. Resten av skivan är samma svartvita fotografier på sura människor med roliga frisyrer från de svåra caféerna från förr i tiden. Det är bara styrkan i låtmaterialet som skiljer. Sång och instrument trakteras ofta gott, men hur man än vrider och vänder på låtarna blir de aldrig bättre än en trött b-sida med Orchestral Manoeuvres in the Dark på andra sidan av 1984. Man ger det några försök, men tröttnar och går vidare och lyssnar på något annat.