söndag 13 november 2011

Freaks och original


Loke
11/11
Album, 2011

Idag sätter jag tänderna i en svenskspråkig skiva. Det var ett tag sedan. Även om jag försöker klämma in så mycket svenskproducerad musik som möjligt i min recensionslängd blir det oftast ändå musik med sång på engelska som får stå på programmet. Det är synd faktiskt.

Som albumtiteln 11/11 antyder är jag några dagar sen med avlyssnandet på den nya skivan med Loke då den gavs ut just detta datum och firades samma kväll med en fest och spelning på musikens hus i Göteborg.

Jag är sedan tidigare helt obekant med Loke som innan den här skivan hunnit släppa tre album och en singel. Folk som är engagerade i medeltids-lajv och i synnerhet de som regelbundet besöker medeltidsveckan i Visby är dock allt annat än obekanta då Loke är en av förgrundsgestalterna i det musikaliska utbudet som bjuds inom subkulturen medeltids-lajv vid arrangemang som till exempel just medeltidsveckan.

Man slås av ett bottenlöst allvar när man börjar lyssna på skivan. Det här är en sorts antites till den ironiska generationen som fortfarande annars vägrar ge med sig i populärkulturen. Varje ord sjungs tydligt och med allvarlig ton såsom man kunde höra text proklameras i låttexter under det progressiva 70-talet även om musiken snarare hämtar sin inspiration från sen svensk punk, balkan-sväng och djup seriös fransk sång av äldre datum.

Jag får erkänna att jag är lite ovan vid formen och oförberedd på anslaget men kommer efter ett tag in i skivan som i mycket stora drag handlar om texterna snarare än musiken i sig själv. Man tillgodogör sig bäst skivan genom att först läsa igenom texthäftet som i sin textmassa påminner mer om en kort roman än traditionell rock/pop-prosa.

Loke sjunger till de utsatta. Skivan är speciellt tillägnad de förtryckta eller förtvivlade. I texthäftet hälsar Loke till en diagnostiserad flicka i Skurup, en misshandlad pojke i Stockholm, till ett ungt par i Ulricehamn, alla med det gemensamt att de skickat e-post till Loke och tackat honom för hans tidigare sånger som hjälpt dem att härda ut i livet. Till skillnad från andra artister som har lätt för att sjunga om allvarliga ting men som ändå mitt i allvaret har en glimt i ögat som säg, Lars Demian så finns här inget som på något sätt påminner om en glimt. Det här är blodigt allvar från första till sista sekunden på skivan. Faktum är att man får leta sig fram till "finstämd" vitmakt-musik för att finna ett liknande högtidligt allvar i samtida svenskspråkig sång. Det obehaget som den insikten ger spricker dock när man sätter sig in lite mer i texterna eller läser på Lokes hemsida på fliken "kontakt" under avdelning bokning av artisten Loke;

Arrangemang med antirasistisk, antisexistisk, fredsförespråkande eller liknande framtoning erbjuds alltid subventionerade priser.


Nä, han är ingen nazist direkt Loke men han sjunger på ett sätt jag inte är så van att höra vanligtvis. Loke vänder ut och in på sig själv och sin omgivning. Han attackerar tidens vana att etikettera barn som sticker ut med bokstavskombinationer i den självutlämnande sången ADHD som öppnar skivan. Här får vi också ett visst musikaliskt sväng som sedan återkommer någon gång till på skivan, annars är det ganska lågmält och med ett känslosamt darr som sätter text i första rummet. Text som kretsar kring utanförskapet, både det ofrivilliga och det fritt valda. Loke poängterar ständigt vikten av rätten av att få ställa sig utanför den gängse samhället. Vi hör ofta drömmen om en alternativ värld som i För Fallna Änglar där vi presenteras en plats där klippta vingar läks, dör man kan leva på kredit och där man aldrig åldras eller som i En dag i Livet där en vers går:

Jag såg en skådis ifrån Stockholm som var lyckligt monogam
Jag såg en Sverigedemokrat som såg sig själv i en iman
En präst som var jävligt lack på gud.
En krigare som grät när han sa ja till sin brud

En Stekare som sa det duger gott med lite sill och en potatis
En Emo och en goth som sjöng att livet är förträffligt som det är

Det är ingen plakatpolitik som serveras direkt. Loke sjunger om kärlek som är härlig och hemsk på samma gång. Eller så är det ensamheten som står i fokus, även den fin och ful om vart annat som han sjunger i Melankolia Stad;

Så jag tror att det blir jag och TV:n även denna kväll
Det känns för övrigt ganska skevt att gråta i en karusell
Blir mest beklämd av upplevelsestressen

Visst vill jag vara med om men vet inte vad
Så här kommer jag med nedstämdhetsexpressen
150 knyck mot Melankolia Stad

I Melankolia Stad hörs starka stänk av Ola Magnell i både frasering och gitarrknäpp annars får man leta sig tillbaka till Belgien för sådär 50 år sedan för att hitta en mer självklar liknelse. Svadan av allvarliga ord som staplas ovanpå varandra påminner faktiskt om Jacques Brel. I låtarna med mer piano och än mer eftertänksamt tempo låter det just så franskt och brutalt allvarligt.

Det blir lite mycket efter ett tag och avslutande Flykten från Sverige som har ett vällovligt tema och vänder på perspektivet flykting med text om en svensk som flyr från ett krigsdrabbat Sverige till ett land långt i söder håller på i över tretton minuter och den här gigant-texten är inte med i texthäftet. Det hjälper inte att texten i sig är intressant och viktig, det blir lite för mycket på en gång att ta in i en popsång. Här har vi istället grunden till en bok som är en bättre plattform för så mycket text på en och samma gång.

Annars trivs jag bäst tillsammans med sången Bakom den svarta masken. En låt med mer avslappnad sång och rent av lite jazz i arrangemanget. Texten är här inte så tydligt rakt på utan lämnar luckor till lyssnaren själv att få fylla i vad det kan handla om egentligen. Jag hade gärna höra Loke sjunga mer på det här sättet på andra spår på skivan. Här får vi nämligen del av både avslappnad och rent av euforisk sång i finalen då låten också ramas in av skönt cirkus-blås och mer driv i gitarr och trummor och bas.

Freaks och Original gillar jag också. Det andra spåret på skivan som kommer upp i lite fart. De avslutande raderna är som en essens om hela skivans tema;

Stolta syster. Kom ihåg min tappre bror
Vi är långt flera än du tror

Som har ett annat sätt att leva. Som har ett annat ideal.
Vi är de kantstötta och skeva men det är i varje fall vårt eget val
Låt någon annan va normal, ren och lycklig, sund och smal
Vi ska vara deras freaks och original.

3 kommentarer:

Ewa M sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Ewa M sa...

Hej! Härlig recension överlag... Måste dock säga... att kalla Lokes musik för pop är inte helt schysst. Han står själv för att han håller på med undergroundvisa och jag ser personligen inte alls många jämförelser mellan "flykten från Sverige" och pop.

Berntsson sa...

Det är väl olika hur man ser det antar jag. Ur mitt perspektiv är all "vers/refräng"-driven populärmusik de facto Pop-musik oavsett om musiken i sig är lågmäld, akustisk, högljudd, politisk etc.

Ur den synvinkeln är Loke lika mycket Pop som säg Bob Dylan, Nirvana eller Stefan Sundström, artister och band som likaväl som att göra snärtiga 2-minuterslåtar ibland låtit sig få balla ur i över 10 minuter när de haft extra mycket att säga textmässigt, men fortfarande innanför ramen av det klassiska "vers och refräng".