Lulu

Lou Reed & Metallica
Lulu
Album, 2011

Om man bortser från Edgar Allan Poe-projektet The Raven från 2003 får vi gå tillbaka till år 2000 som vi senast fick oss en fullskalig skiva till lilvs från The King of New York, dvs Lou Reed och skivan hette då Ecstasy.

Årets skiva Lulu kan läggas till avdelningen projekt den med, tillsammans med meditationsskivan Hudson River Wind Meditations från 2007 då den inte innehåller någon egenskriven rocklyrik utan istället innehåller tolkningar på den tyske dramatikern Frank Wedekinds verk Erdgeist (1895) samt Die Büshse der Pandora (1905). Det har i kronologisk ordning gjorts långfilm (stumfilm, 1929), opera (1937 och 1979) och musikal (2006) på dramat om den erotiskt upptäcktsresande danserskan Lulu så det är väl helt logiskt att vi 2011 får en dubbel-CD där Lou Reed tillsammans med några metal-skallar tolkar dramat i ljud?

Projektet låter såklart helt vansinnigt redan i teorin och efter en stunds praktik med albumet i högtalarna klarnar inte direkt bilden.

Idén med att förena Lou Reed med det amerikanska hårdrocksbandet Metallica hade kunnat ha sina poänger om man hade haft något att säga som hårdrockspubliken kunde förstå. Man får ha i åtanke att alla fans av Metallica av princip avskyr allt bandet gjort efter 1988 som det är. Det hade inte spelat någon roll om det här var ett episkt mästerverk, Metallica-fansen hade kategoriskt hatat det ändå. Det bara är så. Det är något närmast fascinerande med fenomenet med återkommande konserter med 10 000-tals fans på plats, alla bara där för att som enligt en given plan dissa spektaklet och konstatera att det var bättre förr.

Som den mer strömlinjeformade rockräv som jag är som rent av tycker att den svarta plattan och både Load och Reload är ganska hyggliga rockplattor är jag naturligtvis av hävd frånkopplad rätten att uttala mig i ämnet av de ortodoxa hårdrocksfansen, men jag gör det ändå. Även om Lou Reed inte har sålt 100 miljoner skivor sedan 1981 är han ju ändå anledningen till att lyssna av det här.

Mannen, myten, legenden som nu klockar in på 69 år som hunnit med att skriva om rockhistorien med Velvet underground på 60-talet och utveckla den på tjugotvå soloplattor efter det. Han ändrade kartan för hela populärkulturen om vad en en popsång textmässigt kunde handla om, När andra sjöng om blommor och kärlek i luften sjöng Lou om heroin och sado-masochism. Hans gärningar som på 60-talet drabbade en ganska liten skara närmast lyssnande fick så mycket större påverkan på artister som debuterade i slutet på 70-talet och årtiondet efter. Utan Lou inget Joy Division, inget Sisters of Mercy, ingen Nick Cave, inget The Jesus & Mary Chain, inget The Leather Nun osv, inget eller inga av dessa åtminstone i den formen som de väl artade sig.

Sett enbart ur perspektivet Lou Reed känns projektet att tonsätta 100 år gammalt obscent tyskt drama inte alls ologiskt, det är sådant här Lou gör om dagarna. Problemet är bara att det inte fungerar något vidare med ett så platt kompband som Metallica utgör samtidigt som låtarna i sig överlag är rent ut sant usla.

När det låter som mest uthärdligt påminner det om den drone-deeling som bandet Tool brukar uppnå i sin musik. Fast Tool har ju koll både på mer dynamiska passager mellan hårt och mjukt och det rent psykedeliska som Metallica inte har en aning om vad det handlar om. Ett band som Sonic Youth hade kunnat anpassa sig till Lous svängningar i intensitet och utspel och kunnat lyfta fram texten på ett sätt som kompbandet nu inte alls förstår att göra.

Lou Reed med sitt nuvarande kompband

Så vad vi får i stora delar är ett jam där Lou läser på sitt håll och Metallica riffar lite håglöst på sitt håll utan att någon egentlig dynamik någonsin uppstår. Några spår är mer samspelta än andra. Little Dog låter inte så enormt annorlunda än hur den antagligen hade låtit om Lou arrat den helt själv med sig själv och sin gitarr i några lager. Iced Honey låter också hygglig i en mer rak rocktappning även om James Hetfields körsång låter larvig. Riktigt pinsamt blir det i Frustration där Wedikinds ord rykta ur sammanhanget bara låter bisarra i samklang med enbart Lou i svammalpratsläge ackompanjerad av Lars Ulrich i ett extra irriterande diskant-trumsolo.

Albumet består av två CD-skivor och faktum är att även om den andra skivan bara består av fyra låtar som i det mest extrema fallet Junior Dad håller på i över nitton minuter så faller själva grejen lite mer på plats här än på skiva nummer ett. I Dragon får konstellationen någotsånär till den där Wagner-tyngden som man kan tänka sig att det vart ute efter hela tiden från början.

Avslutande Junior Dad som om det getts ut när det begav sig förr i världen gott och väl hade täckt en hel sida på en LP-skiva bjuder på det enda tillfället när Lou utför något som påminner om regelrätt sång. Och Metallica spelar lite pockande, som om de försöker låta som The Cure. Inte som Cure i någon av deras bättre stunder, men ändå chockartat annorlunda än man är vana att höra dem. Större delen av låten utgörs dock av ett outro av digitala stråkar och Lou som sångpratar av det sista av historien om Lulu.

Jag var ju inne tidigare på att om texten hade handlat om något som en rockpublik hade kunnat ta till sig istället för litterärt snusk från förra sekelskiftet så hade skivan antagligen tagits emot helt annorlunda. Ponera istället att Loutallica hade skrivit om vad som händer i arabvärlden nu, eller i krigets Irak eller Afghanistan eller vad de internationella bankerna har för sig med alla våra pengar eller om varför fångbasen Guantanamo inte har stängts än, eller varför 40 miljoner amerikaner lever i total fattigdom, ja då tror jag verkligen att vi hade haft Some Kind of Monster här som hade engagerat såväl innerstadsintellektuella som rednecks på landet.