söndag 29 januari 2012

Petter Ljungbergs Vilda Djur


Petter Ljungberg
Wild Animals
Album, 2011

Helsingborgs-ättade numera Stockholms-stationerade Petter Ljungberg släppte i december sitt debutalbum Wild Angels som han gett ut på egna bolaget Go Gently Recordings.

Det visar sig vara ett mycket intressant och omtumlande skivsläpp.

Låtarna är över lag inspelade tillsammans med Jan Lilja som också bidrar med insatser på instrument av olika slag vid sidan av Pelle Andersson (keyboards) och Steven Cuzner (trummor)

Petter startade sin musikaliska bana i bandet Pigeon Kill som var starkt inspirerade av amerikanska band som Sonic Youth och Fugazi. Arvet från denna tid kan fortfarande höras på Petters soloplatta om än att det nu är i form mer som lakonisk slacker-songwriter snarare än hardcore eller bestialisk gitarr-indie-rock.

Jag skriver slacker-songwriter då det här inte handlar om någon standardiserad singer-songwriter som det går tretton på dussinet av i andra artisters form. Det här är musik som kräver sina genomlyssningar innan det sätter sig, men när det väl gör det är det mödan värt.

Det är modigt att inleda en skiva med något så avigt och spetsigt som Some Girls som vi hör först på Wild Animals. Det var länge sedan jag hörde något samtida som var så publikt frånvänt och obekymrat ickekommersiellt. Det är delvis som en flashback tillbaka till en svartklubb från slutet av 80-talet där ett band harvar på scen helt utan bry sig om vad publiken tycker eller vad musiken skall leda medlemmarna till, musik helt på sina egna villkor utan någon tanke på lättköpt framgång, och devis är det musik som frammanar ett direkt obehag där framför allt sångens förmåga att hamna i helt oregelbundna banor med resten av instrumenteringen skapar en lätt yrsel och ett stilla illamående vid genomlyssningen.

Så tungt blir det inte igen på skivan där många andra låtar är av närmast lättsam karaktär i jämförelse med inledningen, men en viss gnagande oro gör sig ständigt påmind i låtarna.

Även om musiken rumlar sig fram i klassisk pop/rock-form är det är det populärmusik med rostiga kanter. Här finns inga skyddsräcken och avfilade kanter, även i sina mest akustiska stunder bjuder Petter på fara och färde. Det skaver och svider, glöder och brister om vart annat.

Intrycken haglar över lyssnaren ofta inom loppet av sekunder i samma stycke. Å ena sidan kan det låta präktigt hemmabyggt i Lo-Fi-traditionen för att strax efter låta professionellt och dyrt. Utan att låta direkt stulet känns det desperata uttrycket igen från dekadenta amerikaner som Greg Dulli. Crescendot i episka 200 hade kunnat figurera i en låt med såväl Afghan Whigs eller Twilight Singers med Just Greg Dulli i fronten.

Låten Gold rullar fram som perfekt till en obehaglig scen i en svår independent-rulle. Här hör vi också fina insatser på piano som tillför mycket gott till anrättningen.


There's a new Petter in Town. Han vill inte rulla med oss

Ju längre vi kommer in på skivan ju starkare blir materialet rent låtmässigt. Den andra halvan av skivan innehåller den ena låtpärlan efter den andra utan att skivan känns uppdelad för den sakens skull. En låt som There Will med sin ljudbild av stads-country á la bandet Pavement skulle kunnat gästats av extremt aktuella First Aid Kit och komma väl undan med det. Vad jag menar med det är att även om skivan är bokstavligt talat vass i kanterna gömmer sig här också goda klassiska låtar inunder den lite bistert skeva produktionen.

Näst sist i låtlistan hittar jag mitt favoritspår, I Don't Know Anything. En episk ballad på min ära. Sång och lite yrslig men välspelad elgitarr samt ackompanjemang i form av prassel. Ibland behövs det inte mer.

Så sammantaget är Wild Animals en god skiva att umgås med nu i sällskap med vintern och dess grepp. En inte så välkammad skiva. En skiva som gör motstånd, en skiva som gör lite ont.

På Petters Myspace kan den som vill lyssna på några spår från nya skivan göra det eller komma i kontakt med honom. Gör det.

Inga kommentarer: