söndag 19 februari 2012

Beväpna dig med vingar säger han


Thåström

Beväpna Dig Med Vingar
Album, 2012

Mannen med epitetet "Sveriges enda Rockstjärna" skickade just ut sin senaste LP till folket.
Han kallar den för Beväpna dig med vingar och jag har ägnat denna halv-våriga vintersöndagsförmiddag med att avlyssna detta alster.

En monumental artist som Thåström behöver egentligen ingen större introduktion. Han ledde landets största punkgrupp Ebba Grön, han ledde landets största postpunkband Imperiet, han ledde landets enda industrirockgrupp av rang, Peace, Love and Pitbulls och har under och efter dessa karriärer lett sin egen framgångsrika solokarriär, även den naturligtvis en av landets största.

Åtta soloplattor blir det nu, med senaste alstret inräknat om man bortser från live och samlingsskivor. Den nya skivan krokar tag i de två föregående skivsläppen, Skebokvarnsv. 209 (2005) och Kärlek är för dom (2009) på de sättet att den liksom sina föregångare uppvisar en minimalism både i produktion och melodi. På skivorna innan dessa tre ägnade sig Thåström åt ganska bombastisk rock'n'roll även om en och annan naken ballad lät sig göras mellan varven också. Vissa förankringar kan även noteras med skivan som släpptes under gruppnamnet Sällskapet (2007), en skiva där kompbandet fick komma lite mer med tals. (Jämför med David Bowies Tin Machine eller Nick Caves Grinderman, liknande projekt snarare än soloskivor)

Fjäderlätta,brusiga pianoackord ackompanjerade av fragmentiserade trummor och distad bas långt bak i bakgrunden släpper fram sång och text på det sättet vi vant oss vid att höra Tåis de senaste åren. Sparsamma gitarrackord och lite stråkar här och där kliver aldrig fram och tar över.

Inledande titelspåret Beväpna dig med vingar som också släppts på singel innan bjuder på repetition och monotoni i samma anda som till exempel FanFanFan som blev en sån enorm hit för några år sedan. Det är en nästan lite komisk insikt i musikens väsen som framträder när man inser att lika väl som man kan komplicera musik genom framförande i dussintals ackord, med mängder av tempo- och taktskiftningar så kan man utveckla melodin även precis tvärtom, in i sig självt, ibland in i ett enda ackord, eller två.

Vänner av Thåström känner igen sig. Sångrösten känns igen och man hör alltid på några sekunder in på en sång vad det handlar om. Självrannsakan och minnen av förr avhandlas i texterna som genom åren förändrats från ren rock-prosa till att nuförtiden mer handlar om självterapeutiska berättelser ur Pimmes liv.

Man får en känsla av ett bokslut som kommer att ta några decennier innan det står helt klart. Det delas ut en del grumliga ursäkter och förklaringar till höger och vänster när Joakim inte har fullt upp med att göra diffusa jämförelser med tillstånd i livet kontra musikaliska uttryck från andra artister genom åren. Det sjungs om Whitney Houston om hur hon sjöng Dolly Partons låt, om hur Jim Cales fiol lät i The Velvet Undergrounds Venus in Furs och det sjungs igen om The Gun Club, vars sångare Jeffrey Lee Pierce tillägnades en helt låt på förrförra skivan.

Thåström vid sitt framträdande på Way Out West-festivalen i Göteborg 2011

Även om skivan har sina goda stunder så känns det som att vi börjar komma till vägs ände i den här minimalismen nu. En del låtar börjar bli lite väl lika varandra. Man förstår att det är texten som skall ledas fram till lyssnaren i första hand men det är synd att offra musiken för det. kompbandet runt Thåström är begåvat och det är synd att vi inte får höra någon explosion från gitarristen Ossler till exempel. Det mesta är så fragmentiserat.

Något totalhaveri är det dock inte frågan om. I Låt dom regna sjunger Pimme mot en fond av hummande manlig bakgrundssång som lyckas låta halvvägs mellan en negro spiritual och Röda arméns köravdelning. I efterföljande Smaken av dig hör vi riktigt härliga thriller-aktiga stråkar som följer Thåströms innerliga sång i varje språng. Thriller som i en skrämmande film då skall tilläggas. I St Ana Katedral hör vi äntligen lite driv. Det känns i det här läget befriande med lite fullskalig instrumentering och tyngd, men låten är ändå förhållandevis stillsam. Här kan man dock förvänta sig en utveckling på scenen där låten kan få växa vidare. Avslutande Sluta när jag vill är nog det starkaste bidraget. Vad som avses med mantrat "Jag kan sluta när jag vill" kan man ju dock fundera på tills man blir grå på.

För hängivna fans av Thåström (och det finns det många av) är det här ytterligare en juvel i en tung krona, men för de som inte riktigt förstått sig på de senaste skivorna lär inte bilden klarna mer nu.

Inga kommentarer: