Ministry studsar tillbaka

Ministry
Relapse
Album, 2012

Al Jourgensen född med en kubansk far, norsk mor och sedermera uppfostrad av en dansk styvfar växte upp i Chicago och utvecklade tidigt en diversifierad musiksmak. Det kan vara en förklaring till att det band vid namn Ministry som Al ständigt varit en central punkt i sedan 1981 ständigt befunnit sig i utveckling och rört sig från den ena extrema utgångspunkten till den andra. Eller så är anledningen att Al är galen helt enkelt.

Hur som helst så är bandet tillbaka med en comeback-platta, igen. Det har gjorts några gånger förut. Få band har gjort så monumentala avslut som Ministry gjorde så sent som senast 2007-2010, en period på flera år som ägnades åt avslutsturnéer, avslutningsalbum, samlingsalbum, dvd:er och gud vet vad. Men innan man ens greppat hela skalan av produkter och tjänster som erbjöds som ett "Hej då" så släpper bandet helt plötsligt helt nytt material som om inget hade hänt.

Ministry började sina dagar som ett elektroniskt new wave-band närapå i new romantic-fållan. Men redan på andra skivan Twitch från 1986 börjades vägen stakas ut någon helt annanstans.

Bandet började bygga komplexa och brutala musikstycken med tyngdpunkt i sampling av industriella ljud kombinerade med stygga elgitarrer. Även om uttrycket var väldigt rock' n' roll var sättet att producera och arrangera musiken mer i stil med den samtida dansmusiken som hördes på diskotek och skvalande ur radioapparater. Till brygden lades ofta högljudda inklippta tal från gamla instruktions- och informationsfilmer från äldre tid eller från samtida politiker och andra mediala personligheter.

1991 erhöll bandet sin största framgång i form av hit-singeln Jesus Built My Hotrod som blev en golvfyllare på alternativa dansgolv världen över. Jag har själv kvar ett minne i form av ett jack i handflatan från en kväll på en klubb i Göteborg då jag fick för mig att dansa i närheten av ett ståbord fullt med ölsejdlar till denna episka hit-låt. Den efterföljande plattan Psalm 69 sålde riktigt bra och gav Ministry en stor publik världen över. Här lades också grunden för det rabiata hatet mot George Bush och hans son George W Bush som kom att hålla i sig i texterna på en rad skivor som släpptes efteråt.

Textmässigt attackerade Al och hans Ministry det mesta republikanska regeringar kunde hitta på. Stark kritik mot bägge Gulf-krigen, hanteringen av den amerikanska gränsen mot Mexico och de förenta staternas jakt på all olja i världen varvades med historier av mer konspiratorisk karaktär eller rätt och slätt om droger. Här pratar vi inte om några sublima omskrivningar, Ministry presenterade ofta vad de tyckte om sakernas tillstånd helt enkelt.

Musikaliskt utvecklades bandet med åren mer mot renodlad hårdrock och rent av metal mellan varven, om än med inslagen av de samplade talen och en och annan knasig cover som på 1995 års Filth Pig där man gav sig på en Bob Dylan-klassiker. Just Filth Pig är nog min favoritskiva med bandet. En dynamisk platta där bandet vågade spela långsamt och blytungt också. En skiva som dock präglades av bandmedlemmarnas svåra drogproblem vid den tidpunkten.

Fler skivor följde och medlemmarna i bandet kom och gick med undantag av fyren Al i mitten som höll ihop bygget. Samtidigt som han hade Ministry att tänka på omsatte han även idéer i andra projekt som Revolting Cocks, Lard och Buck Satan för att nämna några, så skivutgivningen har alltid varit stor och flödande.

2007 inleddes som sagt nerläggandet av Ministry som stod klart 2010 och nu två år senare är de alltså tillbaka igen, vare sig vi vill det eller inte.

Al Jorgensen väljer sina charter-resemål med omsorg

Årets skiva Relapse som kom i förra veckan är alltså det första albumet med helt nyskriven musik utgiven under president Barack Obamas regeringstid och sålunda saknas helt den traditionella kritiken mot den sittande regeringen. Al gick ut offentligt och stödde Obama under hans kampanj 2008 och väljer nu alltså helt andra måltavlor för sitt ogillande. Inledande Ghouldiggers med långt och surt intro gör upp med gnidna ex-managers, bittra ex-flickvänner och även sekreterare till gnidna ex-managers. I den inledande svadan konstaterar Al att förolyckade musikkollegor som Jim Morrison, Jimi Hendrix, Kurt Cobain, Janis Joplin och Amy Winehouse har det bättre ställt som döda än stackars Al som måste fortsätta ta fajten mot idioterna. Det är lite rörande och ohyggligt fånigt på samma gång.

Musikaliskt bjuds vi på närmast speed metal-liknande tirader med så hastiga dubbeltrampande trummor att de låter som kulsprutor. Vi känner igen uttrycket främst från Rio Grande Blood från 2006 men nu 2012 låter det lite mildare och mer uppblandat med konventionell melodiös rockmusik.

Ambitioner att ta musiken till andra platser än just till omslagsbilden till Kerrang! hörs ibland som i inledningen till Freefall. En lite sorglig och ödslig ljudbild som gott hade fått utveckla sig till ett eget spår innan det som nu strax blir mer Slayer än Slayer självt liksom.

Ibland går det helt vilse. Kleptocrazy varvar ett snyggt styggt riff med ett riktigt eländigt refräng-korus. Det låter som när Def Leppard anländer till helvetet ungefär.

Politiska händelser av mer modern art tas upp i 99 percenters. Här refereras till Occupy-rörelsen och dess slogan We are the 99%. Helt i linje med Als politiska övertygelse, han har ofta propagerat för fördelarna med en progressiv beskattning. Låten i sig låter också lite mer som förr, eller 1995 iallafall med fungerande refräng och mer rock än thrash i bagaget.

Titelspåret Relapse låter egentligen som flera andra låtar på skivan med den stora skillnaden att den faktiskt låter bra. Tankarna går till en version av The Sisters of Mercys Vision Thing på steroider eller som soundtracket till den första upplagan av dataspelet Command & Conquer där ett gäng studiomusiker härmade Ministry anno 1992 allt vad de orkade.

I likhet med flera av de senare årens mer metal-orienterade verk blir det lite väl mättande till slut med all speed och det ettriga tempot. En och annan industri-blues i mer modest tempo hade framhävt de intensiva partierna än mer och tillfört välbehövlig dynamik till skivan. Ändå är skivan bättre än jag hade föreställt mig om än att man får sälla rätt hårt för att få ut en handfull godkända bitar ur kakan.

Mot slutet på skivan händer lite oväntade grejer. Dels hör vi antagligen den enda Thrash/Speed-hymnen någonsin som helt fokuserar på nyttan av att rösta i allmänna val, Git Up Get Up N'Vote. Säga vad man vill om Al Jourgensen, men han har flera goda avsikter i sitt artistskap i all röran. I Bloodlust lyckas bandet med konsttycket att både låta som sig själva för 25 år sedan och som Pantera. Avslutningsvis bjuds vi på en remix av titelspåret Relapse som låter som om Tyskarna från Lund gjort den. Nä, man har inte tråkigt med Ministry, det måste man medge. Men hoppet om en klassiker i Jorgensens händer får väntas med att tändas. Jag tror klassikern kommer när idén att göra en riktig industri-countryplatta kommer om skall vi säga, 10 år från nu?

Ministry besöker Sverige i sommar. Den 6 juli besöker de Getwayfestivalen i Gävle. Bara tanken på att de kommer att dra undan mattan för Manowar och Yngwie Malmsteen och allt annat skräp som spelar där göder tanken på att åka dit. Trots att nya plattan är sådär.