onsdag 7 mars 2012

Nu blir det Bondage


Bondage Fairies
Bondage Fairies
Album, 2012

Stockholmsduon Bondage Fairies som numera växt till en kvartett släppte nyligen sitt tredje album som heter samma sak som bandet självt.

Det lite gåtfulla bandet som gömmer sina ansikten bakom mopedhjälmar, förvridna hörlurar av den större modellen och andra attribut har av någon anledning etablerat sig som i stort namn i Öst-Europa. Särdeles stora framgångar har noterats i Ukraina och i moder Ryssland.

Med utgångspunkt ur obskyra genres som bitpop och electro-punk skapar bandet svängig popmusik i en alternativ fåra tidigare vanligen mest utforskade av konventionella gitarrband.

Jag har haft rätt svårt för den här ironiska nörd-scenen och inget jag hört har direkt imponerat tidigare, men nya skivan med Bondage Fairies innehåller något väsentligt som utgör en skillnad både mot bandets tidigare alster och liknande band över lag - Låtarna i sig är inte så tokiga.


Med ett lätt obscent namn och hemmagjorda masker är lyckan gjord

Musikaliskt hör vi en uppställning med trummaskin och tjocka analoga keyboard-ackord i förgrunden lätt saltad av elgitarr och bas och sedan har det fått koka med stora portioner av dataspelsnostalgi. Ständigt återkommande är inslagen av ljudklipp som för tankarna till det episka hemdatorspelet Gianna Sisters från det mest nördiga hörnet av 80-talet. Spelet kunde spelas på en C64 eller en liknande apparat. Till detta adderas sång, ungefär som den man hörde av bandet Broder Daniel eller efterliknande band från 90-talet.

Hade man bara haft ovanstående ingredienser hade man tröttnat rätt fort på det här men skivan överraskar som jag var inne på i inledningen tack vare låtarna i sig. I gott tempo och lite lagom berusat valsar sångerna fram sida vid sida med varandra. Till slut infinner sig någon sorts poäng. Även med utgångspunkt i ett retro-dataspelsriff kan klassisk pop skapas.

Det låter helt eget och ändå inte. Ibland låter det som halvvägs mellan The Caesars (Caesars Palace) och Melody Club och ibland trippar det iväg mot regionerna där belgiska Vive La Fête håller till men man har inte tråkigt. En viss risk att man får hål i tänderna av alla sockrade blipp och blopp förekommer dock i längden

I avslutande Star Signs får vi till och med lite tugga-tugga-gitarr i en episk discodänga som gjord för att få folk att skaka rumpa på hippaste discot i Kiev sådär runt 2 innan folk hunnit bli för tröga.

Närmast ger sig bandet ut på en centraleuropeisk turné så har du vägarna förbi Sulzbach-Rosenberg (19/4), Oberhausen (24/4) eller till exempel Offenbach (26/4) ja då har du möjlighet att utforska musiken i sitt rätta element.

Inga kommentarer: