tisdag 3 april 2012

Laike tar oss tillbaks till naturen

Laike
Långt Från Stadslivets Dån
Album, 2012

Jag blev kontaktad av artisten själv trots en avtrubbande rad i recensionen av The Amazing här för leden då jag menade på att återuppfinna 1960/70-tals-musik liknade att klättra upp för samma berg om och om igen, men jag är ju barnsligt förtjust i just den eran, just när 60 blev 70, så jag tar mig en avlyssning.

Laike lanserade redan i februari i år sin fullängdare Långt från Stadslivets dån och som titeln indikerar skall vi ut i skogen och naturen. Det är där ute i spenaten som Laike hittar sig själv och sin musik och i det förgångna förstås. Laike eller Christofer Ståhle som han heter styr upp sitt projekt på gitarr, flöjt och spröd allvarlig sång. Med sig har en samling vänner som fyller i på kanterna på bas, fiol, trummor, el-pianon och allehanda instrument.

Musiken är fast förankrad i den svenska progressiva traditionen från tidigt 70-tal med inslag av den samtida och lite tidigare brittiska motsvarigheten, om än då mot begreppet Folk. Mestadels spröd, krispig huvudsakligen akustisk musik som lämpligen avnjuts i en glänta i motljus med utsikt mot svajande åkerfält.

Gitarrer och flöjt trakteras galant sida vid sida vid med övriga instrument och skapar tidvis ett gott driv när inte allvaret infinner sig totalt i passager som mest tonar ut i långa stunder i ett utdöende ackord med illavarslande ekon. Sången däremot är tunn och innerlig snarare än skön, precis som när det begav sig förr i tiden.


Ut i skogen med oss

Vänner av den gamla proggen av modellen Gröna Vågen snarare än den klasskampsmässiga lär känna igen sig. Gamla knastriga skivor man fick höra som barn eller senare i livet med okammade män och kvinnor på omslagen passerar revy i huvudet under lyssnandet utan att det låter direkt stulet rätt av från något specifikt. Det blir som att minnas en plats man aldrig varit på. Eller så har lite för dålig koll på de brittiska inspirationskällorna.

Allvaret i sång och text får mig att tänka på Erik Aschan, men det här är ändå en bra mycket mildare upplevelse. Aschan gjorde några plattor på 70-talet som också tog upp längtan bort från staden och kommersialismen., men de är så obskyra så knappt någon hört dem. Laike däremot är nu utgiven på ett engelskt skivbolag och har redan låtit höra om sig i den retro-glada progressiva musiksvängen utomlands. Precis som mer kända bandet Dungen så spelar det ingen roll att det sjungs på svenska. Tonen är så klar ändå att den bryter ner språkbarriärerna ändå.

Roligast har jag när det svänger till lite som i inledande Jethro Tull/Mikael Ramel-aktiga Modeslavarnas Marsch eller i Gladiatorkamp med struttigt piano eller Du är mer än vad Jag ser som bjuder på riktigt skönt fiolspel signerat Johan Malmberg. Violinen låter precis lagom mittemellan Ångermanland och Don "Sugarcane" Harris.

Det hade inte skadat med lite tjockare sång dock. Det hade räckt med att bjuda in fler vänner som kunde sjunga lite lämpliga stämmor till Christofers vokala insatser. Det hade stärkt upp det hela betydligt, annars har vi hör en bitvis riktigt skön platta som gjord för att höras ur transistor eller på resegrammofon i det gröna.

Skivan går att ladda ner från Laikes Bandcampsida, man kan lyssna innan man handlar.

Inga kommentarer: