Skivhögen Vårterminen 2012

bob hund 
Låter som Miljarder
Album, 2012 (släpptes i februari 2012)

The Hives
Lex Hives
Album, 2012 (släpptes i juni 2012)

Iggy Pop
Après
Album, 2012 (släpptes i maj 2012)

Neil Young
Americana
Album, 2012 (Släpptes i juni 2012)

Första dagen på semestern. Läge att beta av några skivor som blivit liggande. Inga nyheter alltså, men skivor som jag lyssnat av en hel del under våren och försommaren som är värda några ord.

Idel etablerade artister och band, två svenska, en amerikansk och en kanadensare

bob hund  här helt centrerade i kvadrat

 bob hund fick ur sig sin åttonde LP i ordningen tidigt i år och i det monumentala bruset missade jag helt den releasen när den ägde rum. bob hund har helt klart accelererat i tempo i albumutgivning och har nu sedan 2009 hamnat i en form som band i allmänhet hade när de släppte plattor på 70- och 80-talet. Inget fel i det så länge man kan presentera relevant material varje år. Eller att man hittar på nya infallsvinklar och uttryck från gång till gång. På Låter som Miljarder lyckas bob hund på en av de punkterna.

Produktionen och utförandet på det senaste albumet är det mest lättillgängliga och populärmusikaliska som bandet någonsin visat upp. Stora kliv har tagits från den lite snåriga indie som bandet tidigare konsekvent spelat. Nu hör vi straight pop och hamnar ibland rent av i utkanterna av disco. Undantag mot dessa ljudbilder noteras men det bestående intrycket är ändå att det låter mer radioslipat över lag än vad det brukar göra.

Inledande titelspåret och efterföljande fantastiskt betitlade Harduingetmankandansatill? svänger hårt och lätt på samma gång. På det andra spåret bränns egentligen allt krut av på en gång. Det är en fantastisk disco-dänga, en topp som aldrig nås igen på skivan. Texten appellerar gott till alla som i professionell eller amatörmässig form vänt plattor på lokal eller privat fest och frustrerat försökt göra alla församlade danssugna nöjda med underhållningen.

Sedan går det lite på auto-pilot tycker jag även om texterna håller den höga höjd som man är van vid. Det regnar och brinner låter spännande på pappret men är en ganska otäck historia som för tankarna till ett melodifestival-bidrag från 1989 eller så. Stanna Klocka Stanna vinner tillbaka förtroendet men låter som många andra låtar från tidigare i karriären. Nä riktigt roligt som vi hade på spår två har vi inte igen förrän i de sista skälvande spåren på albumet. Såå Nära, ett stycke uppbyggt som en  David Bowie anno 1980 med stänk av U2 och lite 80-tals-Di Leva låter härlig och i sista stycket Maskerade hittar vi stuff värt att återkomma till många gånger längre fram i tiden. Låten som programförklarar bandets  (och kanske framförallt sångaren Tomas Öbergs) behov av att maskera sig på scen och detta till toner helt elektroniskt processade. Även sång har tilldelats en väsentlig del elektronisk manipulering och resultatet är magiskt. Här hittar bob hund tillbaka till melankolin som är en viktig del i uttrycket.

The Hives har klätt upp sig och rockar runt om klockan och tillbaka igen

 The Hives är ett frustrerande band tycker jag. Samtidigt som bandet äger den mest kraftfulla scenutstrålning ett svenskt band haft till sitt förfogande på decennier har oftast låtmaterialet inte alls varit i nivå med övriga egenskaper. Synd på ett sånt showband som detta verkligen är. Hives rockar på som aldrig förr redan från start på nya albumet. Inledande Come On! i sin minimalistiska form är en strålande start. Sin vana trogen kombineras rå och rolig rock i en rak snitslad bana från Chuck Berry till punk via garagerock.  Singeln Go Right Ahead ångar på lika bra. Bandet utstrålar samma nästan lite provocerande goda självförtroende som vi tagit del av tidigare. I Want more bjuder på lite nya idéer. I något mer modest tempo spinner Hives en väv av AC/DC, Joan Jett och en gnutta Twisted Sister. Gott så.

Där förra plattan The Black and White Album kanske var lite för  experimentell för bandets bästa är det här en klar förbättring. Bortsett från några små krumbukter från mer modern pop gör bandet det som det vet att de kan, vanlig rak rockmusik. Efter den goda första delen av skivan sjunker låtkvalitén betänkligt men det gör egentligen inte så mycket. Man blir ändå på gott humör. Vi har redan hört Take Back the Toys då bandet här lånar extremt mycket från tidigare egna alster, men det är okej. Man kan ha det rejält mycket tråkigare i sommar än i sällskap med Lex Hives.

Bra blir det igen i soulrockgospeln Without the Money och punk-ångande If I had a Cent som får vilken rocker som helst att okontrollerat studsa upp och ner, och det är ju verkligen gott så.

Iggy Pop serverar en portion franska nerver till

 Tidigare läsare av bloggen vet att Iggy Pop värderas högt i rockhistorien hos undertecknad.  Det är väl bara Bowie som knäcker vad den här gubben hittat på tidigare både som soloartist och som del i de livsviktiga The Stooges som jag lätt trots liten skivskatt tycker är det bästa rockband världen någonsin sett dagens ljus för. Jag gillar Iggy helt enkelt.

Iggy har ju gjort sig känd som en galen utlevande artist på skiva och scen. Som i slag efter slag uppfann punken, postpunken och den mest råa rockmusiken som man kan föreställa sig. Därför väcker en sådan här skiva förvåning och oförstående hos en publik som är beredd att gå fullständigt nötter när han släpper en ny skiva, och så kommer det en till stora delar franskspråkig platta med gamla örhängen i lounge- och softa jazz-arrangemang istället.

Iggy har alltid haft det här i sig. Redan på turnéer runt 1979 dunkade han på med oväntade extranummer på annars helt famösa tillställningar. När punkarna ville skalla sig blodiga till till exempel I Got a Right fick de istället höra en stillsam Frank Sinatra-tolkning. Bootlegs från den här tiden erbjuder lyssnaren otroliga musikstunder och stor humor då Iggy fräser åt obstinata punkare att tänker spela en "slow song" hur mycket de än buar och har sig.

1999 gick Iggy in en studio med en etablerad jazz-trio och skapade skivan Avenue B som trots intentionerna ändå i slutändan inte blev den skiva det var tänkt att bli från början, men ett frö var dock sått som fick blomma ut helt 2009 på Preliminaires. Den skivan bjöd på Iggys första samlade försök på det franska språket även om några engelskspråkiga spår fick plats också och nu i år kom alltså fortsättningen i form av Après och här är vi nu.

Föregångaren var faktiskt en riktigt rolig skiva som tyvärr årets Aprés inte är. De har ju ett liknande tilltal och en rad gamla låtar får sig en avhyvling av gamle Iggy, men det som lät charmigt och rent av bra förra gången gör inte det nu. På skivan finns bidrag gjorda kända av giganter som Serge Gainsbourg och Edit Piaf som Iggy inte lyckas göra något vettigt med.

What is this thing called Love, en Cole Porter-historia fungerar bättre än det franska den här gången och det är nog här Iggy skulle lagt fokus. Eller angripit materialet på något annat sätt. The Beatles My Michelle låter bara hemsk. Här blir det svårt att vara ett troget fan, men samtidigt måste man beundra Iggys vilja att göra lite vad som faller honom in istället för att gå i ledband och göra det förväntade hela tiden.

Neil Young presenterar den amerikanska varianten på Nu skall Vi Sjunga

 Neil Young har lyckats med bedriften att långt fram i sin karriär göra riktigt bra skivor. Le Noise från 2010 är sagolikt bra. Sedan har ju också lanserat några sömnpiller om vart annat också som 2005 års Prairie Wind, men ändå, en ny skiva har alltid potential till att kunna vara hur bra som helst.

Att återförena det klassiska kompbandet Crazy Horse och otippat spela in en coverplatta lät som en kul idé och hade det tänkts till hade de kunnat musiksätta telefonkatalogen och komma undan med det närapå. Nu har Neil och bandet valt ut några av de mest vanligt förekommande traditionella amerikanska sångerna och satt ihop en märklig skiva. Det är lite som att Ulf Lundell skulle släppa en coverplatta med låtar av kalibern Vi gå över daggstänkta berg, typ.

Inledande Oh Susannah har ett tänk som utvecklar den gamla 1800-talslåten. Det här bidraget tillsammans med någon enstaka till hade hållit för att få följa med på någon vanlig skiva med egenskrivet material som en skön knaslåt på slutet eller så. Men elva låtar i rad blir för mycket. Neil spelar sin patenterade elgitarr utan att briljera och brisera som han brukar och han sjunger i god ton men det hjälper inte. Synd på rara ärtor så att säga.

Travel On  och High Flyin Bird och har inslag av känslan från klassiska album som Zuma eller Tonight's the Night . Här får man åtminstone lite skönt gitarrsolo-muller mellan verserna, muller som river så gott men på andra spår saknas det i stora drag. En modig skiva, men också en ganska tråkig skiva.