Lou Reed har lämnat oss

Jag nåddes precis av beskedet att Lou Reed lämnat oss. Han blev 71 år.

Lou var en av de stora. En av de stora för mig. En av de största. Lite äldre än de flesta andra, levde ett lite värre liv. Han fick så sent som förra året en ny lever. Kanske var det den som packade ihop nu, kanske var det något annat. Jag vet inte. Vi får väl läsa i tidningarna imorgon.

Ett fantastiskt musikaliskt arv lämnar han oss hursomhelst. Från de vassa spetsiga strapatserna i Velvet Underground på 60-talet genom en storartad solokarriär genom årtiondena som följde.

Månget glas har höjts från och satts ner hårt i bordsskivan med Lou Reeds hårdkokta rockmusik strömmande ur högtalarna till. Många dagar har helt ägnats denne trumpne, sure och ganska besvärliga amerikan och hans verk.

Han blev rockmusikens svar på Woody Allen i den meningen med sitt ständiga återkommande till staden New York i sina texter. Genom Lou gavs nycklarna till att förstå sig på människorna, byggnaderna, maten, drycken, musiken som staden ger sitt hem till och då inte bara någon övre medelklass utan hela vägen på stegen ner till hororna, pundarna, transvestiterna och de eviga förlorarna. Alla fick plats i Lous texthäften. Detta till ett eget och patenterat gitarrspel som är ett universum i sig.

De tre musketörerna när det begav sig. Bowie, Iggy och Lou.

Att börja prata om andra musiker och representanter för kulturen som inspirerats av Lou Reed ter sig som ett oöverstigligt projekt i sig. ALLA som har gjort något av värde efter 1966 har förr eller senare på något sätt tagit färg av Lou i någon form. Bowie, Iggy, Lundell, Neil Young, Sex Pistols, ja vem eller vilka fan som helst helt enkelt.

Det är inte vilken grabbhalva som helst som rider in i solen i natt. Det är Lou och han är säkert förbannad för det också.

Lou tappade aldrig fokus. Här är en liveinspelning av en gammal låt men framförd ganska långt fram i karriären. Lou sätter den som ett spett i marken. Tack skall du ha Lou. Tack.

Monster Magnet är här igen

Monster Magnet
Last Patrol
Album, 2013

Det i New Jersey baserade rymdrockbandet Monster Magnet är tillbaka med lite mer buller & bång än det brukar vara när de kommer tillbaka. Mycket av det beror på att höstens skivsläpp följs upp med en fullskalig amerikansk turné som bandet egentligen inte gjort sedan tidigt 2000-tal.

Det betyder ju inte att Dave Wyndorf och hans mannar legat på latsidan för det.  Tvärtom har det producerats skivor och genomförts konserter i en stadig takt om än att dessa projekt huvudsakligen genomförts och uppskattats i Europa. Magnet var ju i ropet på sin hemkontinent också, som mest kanske i mitten av 90-talet men sedan tappade publiken där intresset och bandet koncentrerade sina insatser i den gamla världen. Nu skall det tydligen bli ändring på det i och med släppet av Last Patrol som kom ut för några veckor sedan.

"'Last Patrol' is a return to our roots in terms of vibe and recording style. It's full-on psychedelic space-rock with a '60s garage feel, recorded almost exclusively with vintage guitars, amps and effects in our hometown of Red Bank, NJ. The songs are a kind of Space-Noir, tales of cosmic revenge, peaking libidos, alienation and epic strangeness.." presenterade Wyndorf upplägget på skivan innan den kom ut och vänner av gamla album med bandet förstod att det var ett återgång till svunna tider som stod på programmet.

Har de då lyckats?

Ja, och nej, mest nej får man väl säga. Vi pratar inte om något totalt haveri här men det är liksom något som fattas.

Reklamposters är de bra på att göra, Magneterna

Efter att ha tampats med albumet ett antal varv tar jag några stickprov på de senaste skivorna som bandet fått ur sig innan årets släpp och det slår mig att även om ljudbilden har tänkts ut lite mer noga på den nya skivan (en del arena-rock-tendenser som hörts tidigare är nu försvunna ur produktionen) så håller det inte riktigt låtmässigt. 

Den mer erfarne lyssnaren känner igen sig direkt från start. I Live Behind the Clouds är en klassisk introlåt på ett MM-album med sin speciella struktur med ett antal verser med sparsmakad instrumentering innan infernot sparkas igång.  Den här uppbyggnadsidén som brukar hållas till den första låten dyker senare upp på fler låtar och i några fall uppstår aldrig inferno-delen alls. Visst, det här har hänt på andra skivor också, kanske speciellt på Dopes to Infinity från 1995 men då låtarna inte är av den kalibern som då så spricker det upp lite lätt, det hela.

Ljudet är mer garage rätt över och det i sig är väldigt positivt. Man hör nya märkligt filtrerade gitarrknorrar för varje lyssning och det snålas inte med wah-wah och reverb. Ljudet är stundtals magnifikt och den där gyllene triangeln mellan The Stooges, Black Sabbath och Hawkwind uppstår där Monster Magnet ställer sig precis i mitten. Ändå är jag inte helt nöjd, trots att det borde vara helt öppet mål.

Den troliga banduppställningen 2013, men är lite osäker om det stämmer

När det gäller inställningen att ta sig bakåt i sin egen utveckling så lyckas man ganska fint att ta sig just till tiden runt 1995 och skivan Dopes to Infinity som jag var inne på innan men den mer knasrökta tiden innan det lyckas man inte teleportera sig till helt. Det här är trots allt mer städat och välordnat trots till exempel en rejäl utflykt till svamplandet i det över nio minuter långa titelspåret Last Patrol som framförallt blir intressant efter sådär 5:10 på klockan. Här hör vi ett fint rendez-vous där både den klassiska hårda rocken och den tyska varianten Krautrock är inbjudna på festen.

Vidare får vi en omarbetning av Donovans Three King Fishers som är helt okej, en stadig rocker i form av singelspåret Mindless Ones och en resa till södra USA i form av Hallelujah där vi inte är långt från ljuden som vi vanligtvis hör från fränderna i bandet Clutch.

Så visst är det här rock och visst är det rolig rock, det är bara att det inte är så bra rock som det skulle kunna vara. Kanske skulle Wyndorf ta perspektivet punkrock på nästa skiva, missa det målet med x antal meter och istället hamna i ett nytt intressant läge, eller hitta på någon annat, eller så är nästa skiva samma som den här fast med bättre låtar.

Vi får se om turnén leder till nyfunna framgångar i amerikat eller om Monster Magnet blir tvungna att ta sig över pölen till platser som Schweiz, Tyskland och Sverige för vidare uppskattning för sitt bidrag till den dåtida och pågående rockhistorien. Här har deras koncept alltid funkat trots trender och mode i rockmusik som bandet aldrig riktigt matchat någon gång.

Skulle man vara lite besviken på senaste skivan men känner att man ändå är i starkt behov av fräsch olyssnad monstermagnet då kan man surfa in på bandets officiella hemsida, klicka in sig på fliken media och scrolla ner en bit på listan över fria nedladdningsbara stycken och sedan välja I Want More som är en sensationellt pigg cover på svenska Union Carbide Productions med Ebbot i spetsen och helgen är räddad ändå, Mediasidan kommer du till här.