lördag 15 oktober 2016

The Cure - Live i Göteborg 2016


The Cure
Support: The Twilight Sad
Konsert, Scandinavium, Göteborg, 12 oktober 2016

Så var det dags igen. Som jag var inne på i mitt förra inlägg så var det dags att få träffa ikonerna i The Cure igen. Femte gången gillt. På hemmaplan i Göteborg. En sketen onsdag. Men vilken onsdag det skulle komma att bli.

Jag valsar ner till isladan Scandinavium i den bistra oktoberkvällen. Tar en titt på scenen och tar en promenad runt själva inner-arenan. Jag är ute i väldigt god tid. Det är ett fåtal individer på plats på parkett som klänger på kravallstaketet eller som satt sig på sina jackor och dricker blaskig folköl i plastglas. Jag hittar en starkt inmurad bar strax utanför ingången till innandömet av arenan. Tänker att ett glas rödvin skulle kunna hinnas med men det ser så otrevligt ut. Folk sitter inspärrade i en liten glasbur omgärdade av mängder med taggade vakter som ser ut och bara vänta på att nån skall snubbla på ett skosnöre så att de kan kasta ut dem.  Jag tittar på rätt ful Cure-merchandise och tar mig en blaskig folköl för femtio kronor i korvkiosken istället. Sen går jag ner och tar mig en bra plats framför scenen. Tar mig en plats till vänster mot scenen i riktningen där Bowies gamla gitarrist Reeves Gabrels kommer och stå senare på kvällen. Tänker att det blir lugnare där än till höger där basisten Simon Gallup kommer att husera. Eller i mitten där Robert Smith själv tar plats. Det kommer att visa sig vara ett bra val. 

Jag sippar blaskig folköl som påminner om öl och tittar på folkmassan som böjar fylla på framför scenen. Cure-flickorna och -pojkarna har blivit påtagligt äldre noterar jag. Mycket märkligt. Jag minns de förr som unga och oförstörda, arbetslösa med vaga konstnärliga drömmar. Nu ser de flesta ut som seniora socionomer, framgångsrika art directors eller hysteriskt leende konsulter.  Hur gick det här till? Här och där en del yngre också, En del unga vuxna i sällskap med en förälder i min egen ålder. Folk är glada. Nästan för glada. Jag sänker plastmuggen i en skräpkorg alldeles lagom till förbandet The Twilight Sad ramlar ut på scenen. 

The Twilight Sad värmde upp arenan

Att vara förband är alltid otacksamt. De flesta undrar vad det där är för jeppar som tar upp viktig scentid. De är liksom alltid i vägen. Skulle de vara för bra är inte det bra heller. Jag har lyssnat in mig på bandet sedan något år sedan sedan det blev klart att de skulle få värma upp under den stundande turnén med det mer kända bandet. På skiva låter det inte så oävet. Inget revolutionerade men schysst modern standard-post-punk med skotsk accent i sången. Live funkar det dock inte riktigt. Jag blir förvånad över att det är såpass otight som det är och att sångaren sjunger så falskt. De har ju ändå hängt med på turnén under hela den nordamerikanska delen som hållit på i flera månader. Sångaren James Alexander Graham som påminner om en blandning av Ian Curtis och ett borttappat barn på en stormarknad är dock hysteriskt glad och tacksam i mellansnacken. Publiken är varm och applåderar artigt snällt men utan större åthävor. Sju låtar får bandet spela och det tar sig något efter ett tag som de kopplar in mer elektricitet men det var nog inte deras största kväll direkt. I Could Give You All That You Don’t Want från senaste albumet från 2014 sitter skapligt.

Så fort bandet ramlat av scenen rusar ett 10-tal skojfriska roadies in och börjar bygga om tillvaron där uppe. Förbandet har fått använda en smal remsa närmast scenkanten där de tryckt in sina grejer inklusive ett litet trumset som bredvid huvudbandets trumset ser ut som ett på låtsas. Roadiesarna som delat upp scenens område i små zoner jobbar mycket effektivt och har strax hunnit bygga allt färdigt inklusive att tejpa låtlistor i golvet med tjock tejp och ställa fram dryck på strategiska ställen. I mitten framför trummorna ställs tre halvliter stora glas med apelsinjuice fram.  Mörkret lägger sig en stund och sedan hörs ambienta ljud i högtalarna på modest volym samtidigt som ljusriggarna tänds sakta upp. Rökmaskinerna går på maxfart, det har redan under förbandet vart rökigare på scen än på en hemmafest hemma hos mig men nu uppnås effekter typ Lützen. Så blir det fart på publiken när skuggor rör sig i röken och så står de där. Smith hälsar kort på oss och hänger på sig sin gitarr. Det är igång.

The Cure. Robert Smith (t.h.) och Reeves Gabrels (t.v.)

SHAKE DOG SHAKE

Man har ju funderat på hur det skall börja. Rapporter från spelningarna i Helsingfors, Stockholm och Oslo har vittnat om antingen Plainsong eller Open. Vi får det tunga och goda inledningspåret från The Top från 1984, Shake Dog Shake. Det går lika bra. Den rasslar gott även om arenaljudet låter oväntat illa. Som att ljud i mixen fattas. Märkligt att man inte kan ställa in saker rätt från början. Det hela kommer att ordna upp sig efter ett par låtar men i första låten låter till exempel trummorna som någon som slår ihop grytlock. Humöret är det dock inget fel på. Smith är på ett lysande humör och Gallup är strax igång att undersöka hela scenområdet med sin sladdlösa bas. Gabrels tar det lite lugnare och spelar mest var han står. Han kommer längre fram att få hålla reda på var den promenerande basisten tar vägen, framför allt i förhållande till sin egen gitarrsladd.

FASCINATION STREET

De kastar om helt från tidigare konserter och drar på en klassisk rocklåt till. Ut-ljudet är inte helt stabiliserat än men det låter ändå magiskt. Gallup spelar storartad bas. Sångaren Smith må ha gått upp en del i vikt och har inte längre någon frisyr som någon vill härma längre men sången är där fortfarande. Fantastiskt stark och som den skall låta. Gitarrspelet är härligt flinkt också. Keyboardisten Roger O'Donell som jag inte ser så bra, han håller sig längst bort på scenen från min utgångspunkt får lite mer att göra på det här stycket från klassiska Disintegration från 1989.

A STRANGE DAY

Som tredje spår dunkar bandet på en stor favoritlåt till mig. Det klassiska episka monstret till låt från den suggestiva plattan Pornography från 1982. Det låter stort och fantastiskt och det är så förbannat roligt att vara så nära scenen och se det här hända just här. Min enda invändning är att låten i original innehåller multipla stämmor gitarr som Smith spelade bägge två på skivan. Lite i solodelarna som Thin Lizzy brukade göra. Nu när de har en så kompetent gitarrist som Gabrels med sig så kunde han bjudas in så att de kunde genomföra vad som hörs på albumet men han hålls kvar på mer undanskymd kompgitarr här. Det är lite synd. Annars låter det bara härligt.

A NIGHT LIKE THIS

Bandet fortsätter blanda friskt och här kommer otippat en klassisk sak från Head on the Door från 1985. En fantastisk poplåt som ändå innehåller de där bittra kanterna. Här får Gabrels lägga solot som spelades på saxofon på skivan från början. Publiken sjunger med fint i de bittra orden "The Most Gorgoulsy Stupid Thing I Ever Cut in the World.." som en stark vers slutar

THE WALK

Vi tar oss till 1983 och singel-hiten som är av mer dansant karaktär.  Det låter faktiskt mycket fetare nu med fullt band än den gjorde då i mer minimalistisk tappning

THE BABY SCREAMS

Tillbaka till Head on The Door och tempot går upp, De patenterade klick-ljuden är med och drivet sitter gott. Folk runt mig verkar nästan förvånande att det är så bra som det är. Dans uppstår i publikhavet och även uppåt läktarna närmast. Vart man vänder sig ser man fånleende eller skrattande människor. För att vara anklagande för att vara ett så deppigt band gör de folk väldigt glada får man säga.

SLEEP WHEN I'M DEAD

En med mått mätt ny låt dyker upp i setet,. Från senaste skivan 4:13 Dream från 2008. Låter så mycket The Cure som det bara kan men är inte riktigt i linjen i kvalitén med de äldre styckena.

PUSH

Och så tillbaka till 1985 igen. En av de stora stora favoriterna för mig. Lite orolig för den här har jag vart då de experimenterat på senare år live med denna. Lite som David Bowie gjorde med sin Rebel Rebel på senare år live så har de mixtrat med introt. Släppt det tunga avstampet i trummorna och haft andra hyss för sig. Nu spelar de den på riktigt igen. Här hade jag hört Smiths gitarr mer uppskruvad men det är ett marginellt önskemål. På det stora hela låter allt som det ska. Underbart.

IN BETWEEN DAYS

De tar en låt till från samma platta. (De kommer till slut att ha spelat fem låtar från Head On the Door innan de är klara, mer än från någon annan) Den här har de tidigare haft problem med live och de har inte riktigt fått till bettet som låten har men nu har det ordnat upp sig och den sitter som ett spett. Smith spelar härlig akustisk gitarr med en stor stjärna på sig. 

FRIDAY I'M IN LOVE

Den här låten från 1992 års Wish hade jag tidigare rätt svårt för. Det lät alldeles för lättsmält tyckte jag. Plattan i övrigt var mycket starkare men jag har blivit sams med låten efter mycket om och men. Budskapet om vilken dag som man lever mest på gör väl sitt till antar jag också. Hela bandet briljerar musikaliskt.

BOYS DON'T CRY

Äldsta låten ikväll hela vägen från 1978-79 och den brukar komma mycket senare, rent av avsluta spelningar. De spelar sången lite långsammare än man är van vid men stort jubel i publiken längs med hela stycket.

PICTURES OF YOU

Vi tar oss tillbaka till 1989 igen och bandet har gjort bättre tagningar av den här men den sitter ändå gott. Får svårt att avgöra om Smith spelar högt stämd femsträngad bas som han brukar i den här eller kör på gitarren. Hans olika yxor som han växlar med ser väldigt lika ut. Gabrels olika instrument ser mer unika ut när han byter ut de mellan låtarna. 

HIGH

Det spelas mer från Wish från 1992. Den här har jag alltid föredragit i maxi-singel-versionen men den funkar bra i sju tums version också. En lite bortglömd pärla faktiskt, Projektionerna bakom bandet som hittills visat mörkare suggestiva mönster eller mörka stjärnhimlar är nu utbytta mot en klarblå himmel med fluffiga moln.

LOVESONG

Bandets största hit. Låg rent av 2:a på amerikanska hitlistan 1989. En klar favorit för många. Smith och Gabrels delar upp det intrikata gitarrarbetet fint mellan sig. Publiken sjunger med för full hals.

JUST LIKE HEAVEN

Den här pop-pärlan från Kiss Me Kiss Me Kiss Me från 1987 påminner lite om In Between Days i sättet men den här har de alltid satt bra live. Likaså i kväll,  Det var ju en stor hit det här med och det parkett-dansas friskt igen.

FROM THE EDGE OF THE DEEP GREEN SEA

Ett monster till låt live och på skiva. En underbar resa. Med det Stooges-liknande pianot och en sjuhelvetes uppbyggnad i låt-strukturen. Ett stycke man aldrig tröttnar på. 

WANT

Lite otippat en låt från en av bandets mest utskällda skivor, Wild Mood Swings från 1996. Skivan har några sorgliga spår men annat är faktiskt riktigt bra som den här. Här lägger O'Donell mer traditionell orgel vilket inte är så vanligt i Cure-låtar men det låter fett och bra.

ALT.END

Kanske konsertens enda tveksamma stund. Låten från det lite trötta albumet The Cure från 2004 kunde ha bytts ut mot något annat. Det är ingen hopplös låt men det finns så mycket annat bättre.

ONE HUNDRED YEARS

Om det lät lite håglöst i spåret innan så är vi helt back on track nu.  Nu får vi tyngden och allvaret och de fräsande gitarrerna. "It Doesn't Matter If We All Die" som första raden går och det blir inte lättsammare efter det. Stort.

GIVE ME IT

Men om den föregående låten lät tung så är det ingenting mot vad som kommer nu. Låten är ju en bitsk kakafoni på albumet The Top redan 1984 men jag har aldrig hört någonting liknande med The Cure tidigare. Det är så inni-helvete tungt. Det är hårdare än Metal av vilken sort som helst. Man får jämföra med Swans med tillgång till ett stålverk för att ens komma i närheten. Och ljudet är nu sagolikt bra. Ljusriggarna åker berg och dal-bana med inställningen Full Epilepsi. Det är konsertens största stund och något jag aldrig kommer att glömma. 



AT NIGHT

Bandet har tagit en kort paus och spelar fyra låtar på raken från klassiska plattan Seventeen Seconds från 1980.  Bas-ljudet är enormt. Allt sugs in i mullrande bas. De andra instrumenten täcker upp basregister de med. En låt med ett skevt tempo som låter bättre än någonsin.

M

Låten Smith skrev till frugan Mary även om de inte hunnit gifta sig då. Det gjorde de först 1987.
En butter pop-låt som vuxit till en större tillvaro med åren. Har ett fint gitarrsolo som jag tycker spelas lite för lågt ikväll. Har hört andra senare tagningar då det fått ta över mer. Fångade en bit av slutet i låten i klippet längst ner i inlägget. 

PLAY FOR TODAY

Låten som inte var en så stor hit från början men som blivit det senare. För några år sedan började folk sjunga fotbollskörer till keyboardslingan i versen och publiken i Scandinavium gör ett försök men det blir inte riktigt samma tryck som i Syd-Amerika eller Frankrike. Låten i sig sitter dock fint.

A FOREST

Jo, det är väl min favorit. Den största stunden och säkert spelad på varje konsert bandet gjort sedan 1980. Det låter bra, ingen fara på taket men jag har hört den i starkare versioner. I kväll är den bara fantastisk. Inte kvarts-lång som den blir ibland men de 2-3 sista minuterna med enbart Gallup på bas och Smith på solo-gitarr (ett nytt grepp) är det allra vackraste på hela kvällen. Ren magi. Janne Bark hade gått upp i brygga om han vart här.



LULLABY

Det blir en ny kort paus. De är inte borta i många minuter och nu får vi ett pass med lite blandat. Först brottarhitten Lullaby från 1989 och backdropen förvandlas till en stor spindelväv i vitt och svart. Smith accentuerar texten genom att flaxa med armarna under paus från gitarrspelet och göra extra spindel-lika grimaser.

BURN

Jag såg från början att en roadie hade förberett med en flöjt som hänger i Smiths mikrofonstativ och nu är det dags att tuta i den.  Bandet spelar non-album-spåret Burn som fanns med på soundtracket till filmen Crow från 1994. Det är en riktigt bra låt som bandet sätter gott ikväll

NEVER ENOUGH

Den här var inte med på någon riktigt platta utan dök upp på deras remix-skiva Mixed Up 1990. Den släpptes även på singel och just tolvtums-mixen var sagolikt bra. De skojade till det och kallade mixen "Radio Mix" trots att den innehöll 2-3 gitarrsolon till som inte var med på den vanliga. Det här var den tidigare gitarristen Porl Thompsons stora stund där han fick leka Hendrix, Zeppelin och Cream för en stund. Den här kvällen vänder Reeves Gabrels fint ut de olika arketypiska gitarr-passagerna.  

WRONG NUMBER

En tredje låt utan tillhörighet på en vanlig skiva. Dök upp på en Greatest Hits-skiva 1998 och som singel. Noterbart att här gjorde Gabrels ett tidigt gästspel. Han hade lärt känna Smith på David Bowies 50-års kalas som de bägge spelade på. Här får han för första och enda gången ikväll spela gitarr-delar som han själv vart med att hitta på. Gabrels blev ju fast medlem i The Cure först 2012 och senaste skivan kom ju ut 2008



THE LOVECATS

Sista pausen är gjord och i sista blocket plockar bandet fram de rena mest lättillgängliga låtarna. De där som alla gillar när de är fulla. Först ut Lovecats som de bygger om rejält. I original 1983 hade ju låten ett lätt-jazz-tänk med struttig ståbas och New Orleans-piano. Nu låter de mer som ett coverband på sig själva men Smith verkar ha fasligt roligt och det smittar av sig.

HOT HOT HOT!!!

Lite av en knaslåt från dubbel-LP'n Kiss Me Kiss Me Kiss Me från 1987 men ändå väldigt medryckande. The Cure goes Prince ungefär. Väcker skratt och glädje som vanligt. Publiken längst fram är fortfarande på fötterna. Förvånansvärt få har gett upp trots den långa speltiden. (då räknar jag inte de två flickebarnen som svimmade och fick bäras över kravallstaketet tidigare under kvällen)  

THE CATERPILLAR

Det här är den enda låten jag inte tar vad det är med en gång. Jag tar den inte på första dutten så att säga. Smith spelar atonal fiol på sin elgitarr. Jag borde ha räknat ut det men hör först när han börjar sjunga att det är den märkligt skeva sången The Caterpillar. En sjösjuk låt från 1984 som är mycket populär fortfarande i många läger. 


LET'S GO TO BED

Det här var min introduktion till bandet The Cure 1982 och även om jag kanske inte tycker att det är deras största stund idag så har jag fortfarande en väldigt weak spot för den. Den vinner också mycket på mer fullskalig instrumentering som denna kvällen. "Stay Alive But Stay The Same/It's just the same/A Stupid Game.." aj vad bra.

CLOSE TO ME

En fet hit-låt till. den här dök ju upp på Head on the Door 1985 och släpptes sen samma år på singel med mer riktigt blås på. Cure har ju inte med sig någon blås-sektion ikväll men O'Donell lyckas faktiskt få till det på tangenterna. Publiken sjunger med starkt.

WHY CAN'T I BE YOU?

Sista låten och det stussigaste vi hör ikväll. O'Donell får spela mer synt-trumpeter men de låter betydligt mer som autentiskt blås än det gjorde på 80-talet. Det hela blir som en futuristisk Soul-fest det specifikt 80-taliga i sig. och sen Tack och hej. Ja Tack verkligen. Må ni aldrig dö.



Lite fler bilder och en film jag redigerade ihop lite fort ikväll. Ljudet är svårt att få till med en telefon i en ishockey-lada men man får en bild på nåt sätt kanske. 

Att det alltid skall komma nån och fota och filma när man skall fota och filma

Robert Smith och Simon Gallup



Reeves Gabrels längst till vänster

Robert Smith har tappat bort sin gitarr tillfälligt

Det ger mer utrymme att vifta med armarna




söndag 9 oktober 2016

Tre dagar kvar.. men It Feels Like a Hundred Years


Ikväll står ett visst band på Globens scen i Stockholm. På onsdag i nästa vecka står samma band på Scandinaviums scen i Göteborg. Det är ett av mina absoluta favoritband och jag kan knappt bärga mig igen innan jag går in i islada på onsdag kväll.

Må så vara att jag alltid vurmat för och tjatat om David Bowie, Iggy Pop, Lou Reed, Neil Young, Nick Cave, Led Zeppelin och Black Sabbath men vid sidan av de giganterna finns det ingen större musikalisk upplevelse att finna på scen eller skiva som The Cure.

Jag kom i kontakt med bandet för första gången 1982.  Jag var tolv år och förstod ingenting först. Jag hade aldrig hört något liknande. (Det var mycket man aldrig hade hört tidigare när man var tolv år men det här skulle komma att fastna). Det var märklig musik. Trakterande av bas och gitarr på ett sätt som var helt nytt. Skumma klick-ljud i takt och bitter sång. Jag blev tvungen att höra de flera gånger om på radion innan det bara sjönk in och satt där. Sen dess har jag aldrig släppt bandet.

1987 åkte jag upp till Stockholm och såg The Cure första gången live på Johanneshovs Isstadion. De var ute på sin turné till plattan Kiss Me Kiss Me Kiss Me. Det var sagolikt. I raden framför mig på parkett dansade en konstigt klädd man, han hade rutiga byxor och nån sorts joker-skjorta till det. Det visade sig vara Di Leva som hade lika roligt som jag.  Bandet växlade mellan tungt gitarr-groove, skir pop och episka beteenden på scen. Det var så stort. Så fett. Och ändå så annorlunda allting annat.
Gitarrer med effekter inställda alldeles lagom mellan taggtråd och jangle. Simon Gallups enorma basgångar. Milda syntsjok som varma vattenfall hällt på allting. Distinkta trummor. En totalupplevelse. Efter konserten gick vi ut och tog lite luft. Alla ville åka med samma pendeltåg in till stan. Vi tog en promenad runt arenan istället och hittade av en slump artist-ingången. Då vi fick höra att bandet strax skulle komma ut där väntade vi en stund och strax därpå kom det ut en samling milt nyktra engelsmän med hår åt alla håll på väg mot sin turnébuss som stod strax bredvid. Boris Williams och Laurence "Lol" Tolhurst hade skojat till det och satt på sig samma överrock och viftade omkring som ett extra onyktert penntroll med två huvuden och fyra armar. Jag fick en kort pratstund med sångaren Robert Smith då jag yttrande mitt skarpa "Nice Concert" som mitt bidrag till dialogen. Lätt starstruck. Någon i sällskapet fick åtminstone ur sig att bjuda bandet på efterfest just som de skulle gå på sin buss och Robert klev av i steget och tackade och förklarade att de skulle åka buss i natten till Tyskland till nästa konsert och tyvärr inte kunde medverka. Det var minne för livet och autograf med hem. En tös i sällskapet som hade mycket rudimentära kunskaper i ämnet The Cure fick sina autografer skrivna på baksidan av sitt busskort. Alla skulle få.

1989 var jag tillbaka på Johanneshov igen. Det fanns en alldeles färdigbyggd glob alldeles bredvid nu men bandet tog återigen isladan i besittning. Nu byggde showen mycket på den senaste skivan Disintegration som var ett steg i en annan riktning. Det skramliga fick stryka på foten för det mer välspelade. Mycket lät Pink Floyd snarare än Post-Punk. Dessutom hade Europa-turnén kickat igång med Stockholm som första station bara tre dagar att senaste plattan hade släppts så det var svårt att helt lyssna in sig. Ljudet och ljuset var dock fenomenalt. Fortfarande lika imponerad över hur de lyckades spela och få fram den komplexa ljudbilden från skivan lika bra live. Di Leva var i publiken på parkett igen. Den här gången såg han inte lika glad ut dock.

Året efter, 1990 åkte jag till Roskilde rockfestival för första gången. Största artisten på festivalen var Bob Dylan som hade fått den bästa tiden klockan 20 på lördagen på stora scenen. Detta skulle dock innebära att The Cure som hade tiden innan eller efter skulle missa en av Englands matcher i Fotbolls-VM på TV så de frågade Bob om de kunde byta tid och han gick otippat med på det och bytte tid så att Cure kunde se fotbollen i lugn och ro. Sedan körde de ett Greatest Hits-set som på pappret var formidabelt men svårt för mig att i efterhand avgöra hur bra det var då jag piggat upp mig lite väl mycket med de uppiggande medel som bjöds på området. Jag minns att de körde udda nummer som Dressed Up bland hitsen iallafall.

Det kom att dröja till 2008 tills jag såg bandet igen. Än en gång på Johanneshov i Stockholm och här var jag tillräckligt redig i huvudet så jag kunde ta till mig hela konserten. Det var helt lysande som vanligt. Nu på onsdag blir det alltså femte gången gillt och jag är lika peppad som vid varje tidigare gång.

Jag har lite svårt att peka på vad som är så bra med de här bandet egentligen. De har aldrig vart tyngst eller mest spektakulära. Sjungit tuffast eller renast. Numera hittar man ett penntroll i mitten på sång och gitarr som med tiden blivit ganska korpulent och han har tappat bort de flesta originalmedlemmarna från förr. De har inte släppt en ny skiva på åtta år och de senaste två innan dess var i stora drag Sådär.  Och det här är ändå det största som händer på en scen det här året, eller decenniet.

Om jag fick välja så får de gärna börja med The Kiss på onsdag som de gjorde 1987 men de får göra vad fan de vill.  Insläppet börjar 18:15 på Scandinavium och efter 19 drar skottska förbandet Twilight Sad igång (som är väl värda en titt på också)

Här några live-klipp från genom åren som de gärna får återskapa i nästa vecka igen.

Först som sagt The Kiss, ursprungligen från 1987, här i en tagning från 2002

Skulle de välja att öppna med den här funkar det också. Plainsong, från 1989, även här i version från 2002



Andra spår som måste spelas. Push från 1985, här i 1986 års version



Två låtar som går att spela i ett svep, M och Play for Today, bägge från Seventeen Seconds från 1980 och här från en underbar fransk konsert 2005. Hoppas att fotbollskörerna på den andra låten sitter som det skall.



Jag hör också det här gamla örhänget från 1987 i 1995 års version



Det finns så många låtar, skall inte rabbla alla. De måste dock göra A Forest från 1980, Inte så här mysigt akustisk som i klippet nedan från 2001 utan riktigt elektrisk i minst 10 minuter med minst tre saftiga gitarrsolo-attacker från Smith själv. En bra kväll gör de det.