måndag 8 januari 2018

Bowie 71

Idag skulle David Bowie fyllt 71 år.

Även om jag lyssnar på någon låt av Bowie i stort sett varje dag (9 321 stycken sen maj 2004 enligt Last.fm) så känns det ändå extra hårt varje år när födelsedagen kommer så här i början av året varje år. Strax före dödsdagen.

Ikväll gör jag gör mig en bus-stark Screwdriver av någon anledning på tre färska apelsiner och en stor skvätt vodka och så lyssnar jag in igen. Jag studsar mellan skivorna från 1969 och tills nu, eller då, när det tog slut 2016.

Blackout, Black Country Rock, Lady Grinning Soul.

Jag knappar på måfå mellan åren och hittar bara guld.

Move on, Right, Always Crashing in the Same Car

Det spelar ingen roll var jag hamnar. Allt slår in i bröstet som aldrig förr.

We Are the Dead, Word on a Wing, Criminal World

Jag drar mig framåt genom åren.

Never Let Me Down, Strangers When We Meet, I'm Afraid of Americans

Ramlar i o-ordning i åren, knappar, lyssnar

Fill Your Heart, Nature Boy, Slip Away

Går in på uddaspåren

Bring Me The Disco King (Lohner mix), Without You I'm Nothing

Allting skiner och fräser av guld som när man hörde det för första gången

Jag bryter av ibland. Ser livesändningen med Davids gamla musikanter på Facebook och ser den gamle pianisten Mike Garson bryta ihop i direktsändning. Han samlar sig och spelar variationer på synth-flygeln med en frenesi som jagad av vargar.

Sen ser jag på den här gamla intervjun från dansk TV från 2002. Det är en av de märkligare intervjuerna med David jag sett. Ofta intervjuar David mer än Vinterberg. De pratar mest om film och konstnärlig process. Sen förutspår David Donald Trump i rena farten i en kort utläggning om Amerika. Det är en mycket speciell intervju. Se den du också.




Tomrummet är totalt även om musiken aldrig dör.





Inga kommentarer: